Berättelsen om Frankensteins monster är aktuell på nytt. Guillermo del Toros nya film har haft premiär och en ny version av ”Frankensteins brud” är på väg. Vi tittar tillbaka på James Whales klassiska film från 1935 – en berättelse som har svårt att hitta tonen men som skildrar vetenskapens gränslöshet.

James Whales filmatisering från 1931 av Mary Shelleys klassiska skräckroman ”Frankenstein, eller den moderne Prometheus” (1818) ansågs länge vara en lyckad bokadaption. Detta trots att den saknade flera av romanens dimensioner. Frankensteins monster hinner börja visa prov på en mänsklig själ, men hans utveckling pågår inte länge innan en lynchmobb tycks mörda honom. Den ödesmättade konfrontationen mellan skapelse och skapare, som var så viktig i Shelleys bok, är dessutom nedtonad. Att Whales valde att göra en uppföljare är därför rätt förståeligt.

Filmen kom att heta ”Frankensteins brud” (1935), och detta trots att det kvinnliga ”monstret” (som vi i brist på ett egennamn får benämna henne) bara medverkar under ett par minuter i slutet av berättelsen. Likväl är hon katalysatorn i filmen, och inte för att det manliga monstret just önskar sig henne, utan för att det är en berättelse om en protagonists – som samtidigt är antagonist – försök att finna sig en plats i världen genom en relation med en annan levande varelse. I den första filmen berättades detta på ett rörande sätt, nämligen i scenen där monstret möter en flicka som vid en sjö slänger ner blommor i vattnet. Vår huvudperson blir så betagen över att det vackra går att förena med sjön, att han i sin entusiasm häver ner flickan i sjön – vilket kostar henne livet. I ”Frankensteins brud” plågas vetenskapsmannen Frankenstein av att han inte förbarmade sig över sin skapelse och hjälpte honom att bli människa, något som ingen kan bli på egen hand.