Att EU är genomsyrat av iver att detaljreglera såväl högt som lågt bestrids knappast av någon. Frågan är varför det har blivit på det viset. Svaret ligger möjligen i världsläget kort efter kalla krigets slut, för 30 år sedan. Då hade EU en chans att rycka åt sig initiativet och bli världens ledande ekonomi. Är det sviterna av detta vi ser i dag?
USA ägnar sig åt att innovera, Kina åt att kopiera, och EU åt att reglera. Denna lakoniska sammanfattning används flitigt i den politiska debatten, och få, om ens någon, politisk kommentator bestrider dess giltighet. En i EU aktiv politiker sade en gång med ett trött ansiktsuttryck att ”du måste inse att det vi producerar inom dessa väggar är regleringar – det är vår i särklass viktigaste produkt …”
Då inställer sig frågan varför det har blivit på det viset. Hur kunde man satsa på en sådan häst i det europeiska samarbetets namn? Svaret ligger kanske i politikens natur, i kombination med en betydande oförståelse för företagandets villkor.
