E uskara hizkuntza bakartua da, ez baitzaio munduko hizkuntzen artean ahaidetasunik aurkitu. Så ser baskiska ut, det språk som har talats i årtusenden kring Pyrenéerna i nuvarande Frankrike och Spanien. Det har inga likheter med franska eller spanska, utan är ett helt eget språk, utan kända släktingar. Varken ordförråd eller grammatik har något gemensamt med de indoeuropeiska språk som talas i större delen av Europa, förutom en del lånord till och från grannspråken.
Redan den grekiske geografen Strabon identifierade baskerna som ett eget folk, i sin bok ”Γεωγραφικά” (Geōgraphiká), skriven omkring Kristi födelse, där han kallade dem Οὐάσκωνες (Ouáskōnes). Ordet är härlett från baskernas eget ord för sig själva, Euskara, och har så småningom utvecklats till vårt ord ”baskiska”. Romarna hade nyligen erövrat området när Strabon skrev, och efter hand trängde latinet undan de språk som talats tidigare i hela sydvästra Europa – med undantag för den lilla provinsen med okuvliga basker, om man får travestera Asterix. Där fick latinet och dess efterföljare aldrig riktigt fäste, utan än i dag talar en majoritet baskiska.
I resten av romerska Hispania och Gallia talades andra språk, som akvitanska, iberiska, tartessiska och galliska, men de dog snart ut när folken assimilerades i romarriket. Åtminstone akvitanska var annars en nära släkting till baskiska, och kanske också iberiska, även om vi vet för lite om språket för att säga säkert. Om tartessiska, som talades i södra Spanien, är ännu mindre känt, och dess släktskap är oklart. I centrala Spanien talades ett keltiskt språk, släkt med dagens irländska och även med den galliska som Asterix talade.
