När jag skriver detta har riksdagens alla nyvalda ledamöter nyligen samlats till riksmöte och under viss vånda valt talmän. Olika former av beslutande möten har Sverige haft åtminstone sedan 1200-talet, men det var inte förrän på Gustav Vasas tid som de började kallas ”riksdag” efter tysk förebild (Reichstag). Tidigare fanns ting i olika former, och även det som kallades ”herredagar”, då landets stormän samlades till möte.
Ordet ”riksdag” har bara indirekt att göra med dagar. Det tyska verbet tagen, som ligger bakom Reichstag, är från början samma ord som svenska ”dagas” (bli dag i gryningen) men har även kommit att betyda ”hålla möte”, och det är den senare betydelsen som ligger till grund för riksdagen. Så ”riksdag” och ”riksmöte” borde vara synonymer, men har i den svenska grundlagen fått separata betydelser. Riksdagen är den lagstiftande församlingen som institution, och ett riksmöte är ett möte (eller noga räknat en hel säsong med möten) med riksdagen.
En medlem i riksdagen är en ledamot. Ordet ”ledamot” hade från början en rent anatomisk betydelse, ett led-möte där två kroppsdelar möttes. Från 1500-talet och framåt började det användas bildligt för medlemmar i en församling av något slag, och efter hand försvann den anatomiska kopplingen ur språket. Även ordet ”medlem” har för övrigt en liknande historia; efterleden ”lem” syftar också på en kroppsdel. Ledamotens efterled ”mot” används fortfarande i Västsverige för platser där vägar möts – Älvsborgsbrons södra ända heter Rödastensmotet – men har i övrigt ersatts av formen ”möte”.
