Den döende gallern ligger besegrad på marken. Ena handen stöder mot jorden, huvudet har sjunkit framåt, ansiktet uttrycker smärta. Han har tappat sitt svärd. Kroppen är ännu kraftfull, men krafterna håller på att lämna den. Den antika marmorskulpturen känd som ”Döende gallern” är en romersk kopia av ett hellenistiskt original och föreställer en fiende till den grekiska världen, en man som förlorat striden. Ändå har konstnären gett honom värdighet. Som betraktare glömmer man för ögonblicket frågan om vem som vann och vem som förlorade, och gallern är en medmänniska som är på väg att dö. Det är en egendomlig och vacker segergestaltning.
Jag vet inte om det egentligen är riktigt att säga att ”segraren skriver historien”, men åtminstone skrivs den vanligen av dem som överlever, erövrar eller behåller tillräckligt med inflytande för att sprida sin version. Den som besegrades riskerar att bli en parentes. Inom konst som skildrar livets stora frågor får emellertid den som på ytan förlorade konflikten mer utrymme, eftersom landvinningar inte är svaret på den större, moraliska frågan om vinst och förlust.
Michelangelos ”Pietà” i Peterskyrkan visar Maria med den döde Kristus över knäna. Kristi kropp är slapp, armen hänger, huvudet har fallit åt sidan. I detta öde skildras ingen yttre seger. Han har avrättats av en politisk och religiös ordning som såg honom som ett hot. Det är emellertid inte bödlarnas makt som stannar kvar i minnet, utan den döda kroppen och modern som håller den. I den kristna traditionen vänder uppståndelsen på förhållandet mellan synlig makt och verklig seger. Att kunna döda eller tysta någon är inte detsamma som att ha rätt. Makt kan framtvinga underkastelse, men den kan inte på egen hand göra orätt till rätt.
