”The Deer Hunter” är en av de mest glänsande filmerna från det amerikanska 1970-talet. När eftertexterna rullar är det svårt att sätta fingret på vad den egentligen har sagt oss – fast vi rent emotionellt vet. Med sina storartade skådespelarinsatser är det en film som är svår att skaka av sig.
Filmer som skildrar Vietnamkriget ur ett amerikanskt perspektiv har nästan blivit till en egen genre. ”The Deer Hunter” hade premiär bara tre år efter att kriget avslutades, och den står sig på många sätt bättre än sina efterföljare: den har inte ”Apocalypse Nows” sensationslystnad, ”Plutonens” sentimentalitet eller ”Full Metal Jackets” cynism. Det är en film med mer inkännande regi, där de enkla människorna visar vägen.
”The Deer Hunter” har kritiserats för att inte vara verklighetstrogen. I Vietnam tvingas huvudpersonerna att spela rysk roulette, något som inte är belagt att det ska ha förekommit under Vietnamkriget. Det är en kritik som givetvis missar målet. Den ryska rouletten är en sinnebild för att leka med livet och att offra det för ingenting. Temat blir än mer påtagligt när en av huvudpersonerna – efter sin tjänstgöring, men på plats i Vietnam – ”frivilligt” fortsätter att spela rysk roulett.
