Förra månaden meddelade den amerikanske filmregissören David Lynch att han på grund av sitt hälsotillstånd inte kan fortsätta att regissera som förut. Vi tittar tillbaka på några av hans främsta filmer, där vi möter vår vardagliga värld som bär på en andlig dimension, liksom den sovande bär på drömmar.

Få konstnärer har med sin debut satt en så träffsäker ton för hela sitt framtida konstnärskap som David Lynch. 1977 hade hans ”Eraserhead” premiär, efter flera års inspelningar på en minimal budget. Vi får följa Henry, en tafatt man som lever i ett slags funktionell apokalyps. Utöver människorna ser vi få livstecken, industria­lismen har brett ut sig i alla riktningar, vilket särskilt märks via ett konstant maskinljud.

Henry träffade för en tid sedan en kvinna, som han inte har återsett på flera månader. Han blir hembjuden till hennes föräldrar, där han får veta att hon har fött hans barn. Traditionsenligt flyttar kvinnan och barnet in i hans lägenhet. Det är dock inget vanligt barn; det liknar mer något slags djur eller en rymdvarelse än en människobebis. Henry får allt svårare att vara närvarande i sin ansvarsbetungande värld och börjar drömma om, alternativt blicka mot, en hinsides värld.