Människans morbida fascination för ondska märks i den popularitet som true crime (verkliga brott) rönt. Den tyska ”M” är ett tidigt exempel på denna filmgenre, som visar oss hur ondskan kan skildras mer varsamt och sofistikerat.

En flickmördare går lös i staden. I filmens inledning får vi följa hur en flicka vid namn Elsie försvinner. På väg hem från skolan går hon och studsar en boll då hon möter en man. Mannen köper en ballong till henne. Det klipps sedan till flickans mor, som är orolig över dotterns dröjsmål. Medan hon ropar på henne ser vi platser i närheten där dottern inte finns. Inledningen avslutas med att vi ser bollen ligga på marken och ballongen sväva i väg.

Med sin minimalism är detta ett av de kusligaste inslagen i hela filmhistorien. Genom att vi inte får se vad som sker – utan via frånvaro förstår att flickan har blivit mördad – ställs vår fantasi oundvikligen inför smärtsamma föreställningar. Under flera av filmens tidigaste årtionden var det givet att vissa brutala aspekter av verkligheten inte skulle visas. Då litteratur är ren fantasi kan den vara mer explicit, medan filmen är i direktkontakt med en fysisk verklighet. Dess implicita sätt att berätta märks även genom att mördaren visslar Edvard Griegs stycke ”I bergakungens sal” när han söker kontakt med flickorna. När han börjar vissla på denna melodi vid ett senare tillfälle förstår vi, utan att ens se honom, att han är närvarande och tänker slå till. Den i sig harmlösa visslingen blir i sitt sammanhang det mest hotfulla vi kan tänka oss.