Det går undan i svensk politik. På onsdagen var ett slopande av karensavdraget ett regeringshinder för Centerpartiet, på torsdagen en förhandlingsfråga och på fredagen skulle företagarna ändå känna sig trygga. Samtidigt säger S ja men röstar nej och Tidöpartierna byter vården mot skolan för att kunna förstatliga allt. Välkommen till valrörelsens politiska tumult!

Vi befinner oss mitt i en valrörelse som minst sagt är omtumlande för väljarna. Partierna lovar miljarder, högre löner och nya systemreformer, samtidigt som deras röda linjer flyttas från en dag till nästa. ”Det sägs” att all offentlig makt utgår från folket. Men hur ska folket veta vart rösten tar vägen när ett nej på onsdagen blir till en förhandling på torsdagen och en garanti på fredagen? I detta nervösa politiska vakuum kan allt hända. Kanske berodde det på att en opinionsundersökning visade att gapet mellan blocken minskade.

I torsdags hände något som chockade många under SR:s utfrågning av Centerns partiledare Elisabeth Thand Ringqvist. Från den ena dagen till den andra suddade hon ut partiets tidigare så röda linjer ur agendan; nu stod det klart att en regering med Socialdemokraterna vägde betydligt tyngre än ekonomiska och politiska principer. På onsdagen sade Thand Ringqvist att C skulle gå i opposition om Socialdemokraterna avskaffade karensavdraget. I utfrågningen ett dygn senare hette det i stället: ”Vi får förhandla.” C kan acceptera reformen om företagen inte belastas ekonomiskt. Sveriges Radio beskriver omsvängningen. Det är ingen liten justering. Karensavdraget har varit en symbolfråga för både S och C. För S handlar det om trygghet för löntagare, för C om arbetslinjen och företagens kostnader. När Thand Ringqvist först gör frågan till ett regeringshinder och sedan gör den förhandlingsbar visar hon tre saker: Regeringsmakten väger tyngre än den ekonomiska principen. Centern vill inte stänga dörren till en S-ledd regering. Ultimatum är förhandlingsbud, inte verkliga stoppklossar. Kostnaden flyttas från företagen till staten. C säger alltså inte längre nödvändigtvis nej till reformen, bara nej till att arbetsgivarna betalar den. Då återstår skattebetalarna.