En pensionärs dag är fylld av händelser. Och de staplas på varandra, så att säga ett-i-ett. Ni tror mig inte? Se då här! Jag har valt en helt vanlig dag i slutet av september.
Vi vaknar tidigt, sådär vid tiotiden. Före tolv får inget hända, ty vi måste ha vårt morgonkaffe, göra våra toalettbestyr och läsa alla tidningar grundligt. Men sen är det fritt fram för verkligheten att tränga sig på, och det gör den.
Vi börjar med en promenad, för vi har numera som mål 7 000 steg per dag. Inom parentes sagt, så är stegräknaren en lite fascistisk elak djävul, för man måste ha den (mobilen alltså) på sig för att stegen ska kontoföras. På denna lilla vandring brukar vi hälsa på vår favorithäst i hagen. En liten gul och gullig sak, vi tror det är en hon. Hon kommer alltid fram och hälsar och jag plockar lite gräs till henne (i och för sig just där alla hundar kissar).











