För 30 år sedan hade Disneys filmatisering av ”Ringaren i Notre Dame” premiär. I denna animerade musikal har filmskaparna valt att inte släta över originalets mörker, utan låter i stället berättelsen bli ett tillfälle att reflektera över vad det egentligen innebär att vara god eller ond, vacker eller ful.
Att göra Victor Hugos gotiska roman ”Ringaren i Notre Dame” barnvänlig borde inte gå och är kanske faktiskt omöjligt. I sin filmatisering har Disney inte undvikit berättelsens många tunga ämnen, som ondska, rasism och undanträngd sexualitet. Berättelsen börjar med att domaren Claude Frollo jagar en ung ”zigenarkvinna” genom Paris. Han tror nämligen att knytet i hennes armar är stöldgods. Under flykten till Notre Dames katedral dör kvinnan och Frollo upptäcker att det hon bar på är ett spädbarn. Frollo ser att barnet är missbildat och är på väg att dränka det i en brunn, men blir stoppad av kyrkans ärkediakon. Spädbarnet får namnet Quasimodo och hålls gömt uppe i katedralens klocktorn.
Vi hoppar sedan fram till att Quasimodo har blivit vuxen. Han längtar ut i världen, men får ständigt lära sig av Frollo att världen är en ond plats för dem som inte passar in. En lärdom som vår protagonist får bekräftad efter att ha smugit ut och blivit misshandlad av en folkhop. Under sin vistelse där ute lär han dock känna ”zigenerskan” Esmeralda. Det hela kompliceras av att Frollo bedriver en häxjakt på kvinnan och beordrar sin soldat Phoebus att mörda oskyldiga i jakten på henne. Soldaten, som även han har börjat hysa varma känslor för Esmeralda, vägrar dock.
