Slår på radion och hör en av våra politiska ledare tala och en känsla av djup overklighet kommer över mig. Det är någonting med rösten, med tilltalet. En frånvaro av nyanser, av över- och undertoner, av ett personligt tilltal som inte liksom medvetet och överdrivet just försöker vara personligt. Det kunde ha varit en AI-genererad röst, där man lagt in direktiv om att rösten ska vara lite fumlig, liksom lagom i otakt med sig själv, och som sammantaget ska ge det hela en känsla av ”mänsklighet”, och gärna då med en dialekt som det är lätt att sympatisera med och som kan ge associationer till tillhörighet och en levande och gemensam historia. På affischerna som vart fjärde år poppar upp som giftsvampar ur underjorden ser jag att ordet Sverige blivit rumsrent och politiskt användbart. ”Tro på Sverige”, ”Vi tar Sverige på allvar”, och så vidare. Man konkurrerar alltså om att värna om det land som man i decennier mer eller mindre hånfullt avfärdat som en fördom, som en historisk kvarleva som vi en gång för alla borde göra oss av med. Vi ska skämmas för svensk kultur, förklarade Mona Sahlin (S) för bara några val sedan. ”Vi har midsommarfirandet och sådana töntiga saker”, sade Mona, en folkvald politiker. Och Fredrik Reinfeldt (M) slog fast att endast barbariet är svenskt. Ja, Sverige tillhör över huvud taget inte svenskarna, lät han meddela. Vad hände? Hur kom man plötsligt fram till en diametralt annan åsikt? Och detta dessutom om något så fundamentalt som vårt hem på jorden?
”Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma”, skriver den finlandssvenske författaren Willy Kyrklund. Hur är det egentligen med det? Är alla ord dåraktiga när handling saknas? En före detta vän, en finansman som inte längre finns bland oss, ty han har flyttat till Schweiz, arbetade med utförsäljningen av Sveriges större företag till utlandet och med att se till att folkets gemensamma tillgångar föll i privata händer, och han brukade ironisera över människor som sysslade med kultur och i synnerhet den inhemska. Konstnären leker med färger som katten med sin egen svans, kunde han ha sagt, om han hade läst Georges Bernanos, en författare som inte tvivlade på att det fanns mer väsentliga ting än kortsiktiga ekonomiska vinster och som förtvivlade över vad han kunde göra åt sin samtid. Den konstnär som inte tvivlat på sitt yrkesval är förmodligen ingen konstnär, för drivkraften till ett sådant skapande är att lyckas uttrycka det som är nödvändigt att uttrycka och att ett sådant formulerande och gestaltande gör skillnad. Till min vän borta i Schweiz replikerade jag att bakom varje handling finns en tanke. Att tanken föregår handlingen, och att utan en förståelse av verkligheten saknar vi riktning i oss själva. En inre värld, med ett jag som är sin egen bastion, är förutsättningen för varje självständig handling. Samtidigt hade min vän givetvis rätt i att man alltför lätt förblir i tankens sfär och inte kommer till handling. Som Bill Nelson uttrycker det i en av sina sånger: ”People that do things are people that get things done.”
