En del väntar på en prins eller prinsessa som ska förändra livet till det bättre. Andra lever för sina egna behov och mål, och gifter sig som med sig själva. ”Ingen ska lära mig nånting”, sjunger en artist och ställer frågan på sin spets.
Med risk för att stöta mig med någon använder jag mig av en artists sångtext för att illustrera något som tycks genomsyra vår samtid. Det handlar om synen på kunskap, men också om synen på vad som gör oss till människor. Allt det som krävs för att vi ska kunna uttrycka oss, formulera tankar, tänka själva och bli en del av en värld som inte stannar vid sig själv, våra behov och strävanden. Sångartistens ord är användbara, då de sammanfattar en människo- och världssyn som tycks blind för själva förutsättningarna för kommunikation, för omsorg, för gemenskap och civilisation.
I sången upprepas följande ord: ”Ingen ska lära mig nånting.” Det är ett slagkraftigt och rätt så fascinerande utlåtande som kunde uppfattas som ironiskt menat, men där sångrösten låter så säker på sin sak att det får antas vara allvarligt menat. Sångröstens tilltal är på en och samma gång infantilt och mässande, och budskapet, om att ingen kan lära artisten något, följs av orden: ”Säger sig själv, jag har redan orden, krävs bara vatten, tiden och solen.” Att vara människa kommer att handla om att ”bara vara sig själv”. Som ett mantra återkommer orden om att redan veta allt, ibland med tillägget: ”Inte ens jag själv vet vad jag kan.”
