När man ser en våldsam film eller tv-serie som säger sig handla om vikingatiden tänker man kanske inte alltid på att det också fanns en vardag. Den vikingatida människan odlade sin mark, lekte och sjöng, det senare tydligen uppseendeväckande dåligt, om man ska tro samtida vittnen.
Vikingatidens popularitet gick spikrakt uppåt i och med serien ”Vikings” som, om vi ska vara ärliga, var allt annat än faktaspäckad. I sociala medier finns det i dag många, ironiskt nog – eller kanske just därför – långt utanför Skandinavien som anser sig vara ”vikingar” eller åtminstone ha ”vikinga-dna”. Det första är högst osannolikt och det andra direkt omöjligt, eftersom att ”gå i viking” var en säsongsbetonad aktivitet som gav lika lite avtryck i ens dna som det skulle göra om ens föräldrar i sin ungdom var jordgubbsplockare under sommarmånaderna.
Dessa låtsas-vikingar har plockat upp idéer och episoder om ära, äventyr och hjältedåd – som till exempel den ensamme bärsärk som ska ha försvarat bron mot de engelska styrkorna i det sista slaget vid Stamford Bridge.
