Efter att ha bott utomlands i flera år återvänder en svensk författarinna till Sverige och upptäcker redan på Arlanda att hon blir behandlad som att hon inte är svensk. När sedan en taxichaufför tilltalar henne på engelska, och undrar var hon kommer ifrån, frågar sig författarinnan vad som skett. Hur kan hon plötsligt tas för en utländska, i sitt eget hemland? Hur har hon kunnat förändras så till den grad att man uppfattar henne som en främling? Hennes upplevelse går tillbaka något decennium, då distinktionen infödd och främling var mer levande än vad den är i dag, och distinktionen lever givetvis vidare (inte minst för att den går djupare än vår medvetenhet om den), men i takt med att allt fler saknar de kulturella och språkliga redskapen – och ibland viljan – till att uppfatta den får vi en märkvärdig situation där den minsta gemensamma nämnaren för landets medborgare är alltmer allmän, abstrakt och innehållsfattig. Jag kom att tänka på detta när jag närvarade vid ett studentutsläpp för några dagar sedan. Ett nytt slags kaos rådde. Vi var alla som främlingar, för nysvenskarna var så många och de mer traditionella svenskarna så få att firandet fick någonting overkligt över sig. Polis måste snart tillkallas, eftersom några grupper härjade vilt, högljutt och aggressivt. Med tunga steg lämnade jag ett studentfirande som förfallit i våldsamheter och allmänt främlingskap.
Förändringar kan göra ont. Av det kan man inte sluta sig till att man bör undvika dem. De hör till livet. Men det är skillnad på en organisk förändring och en administrativt, politiskt och ekonomiskt sanktionerad sådan. Förändringar är överlag ingenting att leka med, inte minst för att man bara kan bedöma vad som eventuellt är att vinna på dem, inte vad som går förlorat. Lägger vi till att omsorg är en form av bevarande inser vi att alla beslut om större samhällsförändringar måste övervägas och i slutändan inte alltid visar sig vara gynnsamma för någon. Det mångkulturella idealet liknar den vilda förhoppning som en olycklig dagboksförfattare känner när han köper ett nytt häfte. En ny dagbok ska bli en nystart, ett nytt jag ska födas, ett lyckligare jag, som helst inte ens har tid att skriva dagbok. Vad som skett i stora delar av Europa de senaste decennierna är givetvis ingenting annat än en kulturell katastrof. Vad finns att falla tillbaka på, när ett samhälle inte längre speglar dess folks kultur och gemenskap? Har man rätt att göra människor till främlingar i sitt kulturella hem på jorden? AI, detta märkvärdiga experiment av ”artificiell intelligens”, kan förtydliga problemet, för det ställer det mesta på sin spets. Är ett maskineri till för oss, eller är vi till för ett maskineri? Vi förstår att vi står inför en förändring som snart tar ifrån oss det mesta som vi tagit för givet. Ditt arbete blir obsolet. Dina pengar kan frysas med ett tangentnedslag och dina egendomar tas ifrån dig med ett klick. Dina friheter villkoras. Myndigheter, banker, politiska eliter, mediala konglomerat – representerar de dina intressen, din kultur och din gemenskap, eller får de fria händer på din bekostnad?
