Nyligen kom den svenska översättningen av Cormac McCarthys ”Blodets meridian” i nyutgåva på Albert Bonniers Förlag. Denna antivästern, av somliga kallad den sista stora amerikanska romanen, fortsätter gäcka oss: Vad var det egentligen McCarthy ville säga?
Cormac McCarthys ”Blodets meridian” (1985) om ett gäng skalpjägare i gränstrakterna mellan USA och Mexiko i mitten av 1800-talet är baserad på verkliga historiska fakta hämtade från en memoarbok av soldaten Samuel Chamberlain. Anförda av John Joel Glanton har skalpjägarna i uppdrag att döda krigförande apacher. Snart börjar de attackera i stort sett alla som kommer i deras väg. Mitt i detta står deras verklige ledare, den jättelike, bleke, hårlöse domaren Holden, som drivs av sin extrema övertygelse om att kriget är evigt och att den som visar barmhärtighet har den minsta av själar.
”Blodets meridian” kallas ibland för den sista stora amerikanska romanen. Är den det? Detta begrepp är förstås inte en etablerad litteraturhistorisk kategori utan används främst som ett kritikeromdöme, ofta om stora romaner där författarna har använt en konkret amerikansk erfarenhet för att beskriva den amerikanska självbilden. Men är det verkligen detta som McCarthy gör i ”Blodets meridian”? När McCarthy skrev romanen hade tron på den stora amerikanska berättelsen försvagats. Det är förvisso en betydande roman, och stilmässigt är den i klass med några av de stora 1800- och 1900-talsromanerna, men McCarthy snarare reviderar än bekräftar den kraftfulla nationella västernmyten.
