Matthet är nog det ord som bäst fångar min känsla inför åsynen av min stads nya konstverk. Det är två skulpturer, en rosa och en svart, som antingen är abstrakta eller föreställer två missbildade genitalier. Den sistnämnda tolkningen hade rimmat väl med det faktum att staden redan har berikats med en väggmålning, där ett abstrakt målat kvinnligt underliv står i centrum. Såväl skulpturerna som väggmålningen är av någon anledning placerade vid stadens gymnasieskola. Enligt konstnären bakom skulpturerna är de en psykologisk skildring av jaget och detet, men detta är inte helt enkelt att se.
Min matthet gäller inte bara skulpturerna som sådana, utan min reaktion på dem. Eftersom verken gör anspråk på att vara konst söker jag skönhet eller i alla fall någon form av mening i dem, och har förmodligen därmed gått i fällan. Konstnären kan då peka på att verken har väckt frågan om vad skönhet egentligen är, och att denna frågeställning är viktig att uppmärksamma ungdomar på. Enligt undersökningar säger sig mer än hälften av alla tonåringar vara missnöjda med något i sitt utseende, och i takt med att ”skönhetshetsen” växt har slogans som ”alla kroppar är vackra” fått genomslag. Vi lever på så vis i paradoxala tider, för aldrig tidigare har väl estetiskt relativistiska uppfattningar fått så stor spridning, samtidigt som skönhetsoperationer blir alltmer normaliserade.
Att skönhet kan vara en brutal historia är svårt att inte hålla med om.
Varje tid har sin verklighetsuppfattning som i sin tur alstrar sina ideal. Historiskt har idealen ofta handlat om att leva i överensstämmelse med det gudomliga eller ödesbestämda. I vårt moderna Västerland har gudarnas och ödets tyngd lagts på den enskilde individens axlar, och med en sådan verklighetsbild blir skönheten något som både är brutalt och som vi har rätt att välja. Brutalt, såtillvida att något som helt ligger utanför individens valmöjligheter dikterar villkoren, och en rättighet, i bemärkelsen att operationer ska möjliggöra att vi i större omfattning kan välja vårt utseende.
Att skönhet kan vara en brutal historia är svårt att inte hålla med om. Jag påmindes om detta när jag erinrade mig mina klasskamrater. När jag tittade i en gammal skolkatalog från högstadiet märkte jag att fler pojknamn än flicknamn fallit ur minnet. Av flickorna var det bara några namn jag inte mindes, och det var dessvärre inte en slump att jag hade glömt bort vissa – det var de som jag funnit minst estetiskt tilltalande.
Jag ser mig inte som en ytlig person, och det var aldrig något medvetet val från min sida, men skönheten spelade alltså en roll för vilka av mina klasskamrater som jag mindes. Är det kanske därför vi i vårt individualistiska tidevarv vill ha kontroll över skönheten? Finns i den skönhetskritiska konsten, skönhetsoperationerna och kroppspositivismen ett gemensamt motstånd mot den ofrivillighet som är tätt sammanbunden med skönhet?
Att skönhet kan göra en illa till mods är inte heller svårt att förstå. Varför går vi och tänker på vissa för att de är vackra, medan andra bleknar i vårt minne? Skönhetens oerhörda värde ser vi i otaliga myter, som den om Psyche och Venus, där den ena drabbas av avund när den andra beundras för sitt yttre. Samma tema möter vi i sagan om Snövit, där den onda styvmodern frågar spegeln vem som vackrast i landet är. Hur kan detta spela en så stor roll för oss?
Samtidigt kan man fråga sig vad som är av vikt i våra liv som inte är en ofrivillig historia. Vi har inte valt vår familj, vårt hemland, vem vi blir kär i eller vårt temperament. Även om våra val spelar roll är det svårt att se hur vi kan göra dem på basis av något annat än det ofrivilliga. Detta är också vad som sker när vi drabbas av ett konstverk, något okontrollerbart tar tag i oss, något som går bortom våra begrepp om hur vi borde reagera.
Kanske skönhet bara kan ifrågasättas i teorin, aldrig i praktiken. Hur uppläxade vi än blir av den moderna och postmoderna skönhetskritiska konsten, upphör vi inte att se något vackert i en avbildning av Venus eller i ett storslaget landskap. Innan de nya konstverken tog plats i min stad stod en mer traditionell staty där. Den blev stulen. Vad hade hänt om den i stället ersatts med ett annat traditionellt verk? Hade detta hetsat ungdomarna till att bry sig för mycket om sitt yttre? Eller hade det snarare gett dem en mer ödmjuk inställning till skönheten, eftersom den inte är något som människan styr över?
