Regleringen av människans vardag växer stadigt. Hon ska skyddas mot algoritmer, desinformation, beroenden, felaktiga val och sin egen bristande källkritik. Varje inskränkning kan framstå som rimlig i stunden, men tillsammans säger de något om synen på medborgaren. Hur mycket tillit finns egentligen kvar till den folkliga suveräniteten? frågar sig musikern och skribenten Hasse Jerner.
Det är en märklig tid att leva i. Aldrig tidigare har människan varit så fri, så utbildad, så uppkopplad och så välinformerad. Ändå har hon sällan betraktats med större misstänksamhet.
Vi får höra att vi lever i demokratier byggda på den vuxna människans omdöme. Medborgarna förväntas välja regering och ta ställning till energipolitik, skatter, försvar, migration, klimatfrågor och internationella konflikter. Hela samhällsbygget vilar ytterst på föreställningen att vanliga människor är kapabla att fatta beslut om vår gemensamma framtid. Samtidigt diskuteras nu om samma människor är mogna nog att använda sociala medier.
Barn under 15 år, sägs det, måste skyddas mot algoritmerna. De är för lättpåverkade. De kan inte genomskåda manipulation. De riskerar att fastna i beroenden eller lockas in i destruktiva beteenden. Det är i sig inget orimligt argument. Barn behöver skyddas mot många saker. Men ju längre resonemanget drivs, desto märkligare blir det.
Om algoritmerna är så effektiva att de kan manipulera miljontals människor, om propaganda är så kraftfull att den kan förändra människors verklighetsuppfattning, om desinformation är så utbredd att människor inte längre kan skilja sant från falskt, vad är det då som plötsligt händer på 16-, 18- eller 20-årsdagen?
När inträffar det mirakulösa ögonblick då den lättlurade människan förvandlas till en upplyst demokratisk medborgare?
Vad driver då denna ständigt växande regleringsiver? Ingen politiker beskriver ju sig själv som frihetens motståndare. Tvärtom. Varje ny begränsning motiveras med goda avsikter. Man vill skydda människor mot skador, bedrägerier, missbruk, beroenden, manipulation eller desinformation. Men skyddstanken har en inneboende tendens att expandera.
För varje generation upptäcks nya faror. Varje ny teknik väcker oro, och den politiska reflexen blir att göra någonting. Det där ”någonting” blir nästan alltid en ny regel, och regler har en tendens att förbli permanenta. Om ett problem kvarstår krävs fler regler, om problemet försvinner betraktas reglerna som en framgång och får vara kvar. I båda fallen växer lagstiftningen.
Resultatet är att lagboken växer år efter år. Följdeffekten blir allt mindre individuell frihet och ansvarstagande. Ingen enskild lag känns särskilt dramatisk. Ingen enskild reform upplevs som ett stort ingrepp i friheten. Men summan av tusentals små beslut blir ändå något annat än utgångspunkten. Sakta men säkert flyttas ansvaret från individen till staten.
Detta sker sällan genom någon stor konspiration, snarare genom en ändlös rad av välmenande beslut. Varje nytt problem genererar en ny lösning. Varje lösning genererar nya riktlinjer, nya kontrollfunktioner, nya myndighetsuppgifter och nya rapporteringskrav.
Ju mer man begränsar folkstyret med regler och institutioner, desto mer flyttas makten bort från väljarna.
Till slut hamnar vi i ett samhälle där människan anses för okunnig för att välja glödlampa, för impulsiv för att spara pengar, för lättmanipulerad för att använda sociala medier och för dålig på källkritik för att läsa nyheter – men samtidigt tillräckligt klok för att styra landet.
Och nu kommer vi till demokratins kanske mest intressanta motsättning. När människor röstar på ”fel” partier hörs ofta påståendet att demokratin är hotad. Inte sällan används detta om partier som vuxit sig stora genom fria och demokratiska val. Men vad betyder egentligen ett sådant påstående? Om ett parti får stöd av miljontals väljare, är det då partiet som är problemet eller väljarna?
Vi har lärt oss att demokrati betyder att alla får komma till tals, att alla vuxna har rösträtt och att varje röst väger lika tungt. Det är en enkel och kraftfull idé. Folkstyre betyder att folket styr. Men i dagens debatt används ofta ordet demokrati på ett annat sätt.
Där beskrivs demokratin inte bara som en metod för att fatta beslut utan också som ett paket av värderingar och institutioner: yttrandefrihet, rättsstat, oberoende domstolar, minoritetsskydd och fria medier. Dessa anses vara så viktiga att de inte får avskaffas ens om en majoritet skulle vilja det.
Det är ett begripligt resonemang. Men vem har bestämt att just dessa principer ska stå över folkviljan? Svaret är i praktiken inte ”demokratin”. Svaret är människor. Lagstiftare, domare, konstitutionella församlingar och historiska kompromisser.
Därmed uppstår en konflikt som moderna demokratier aldrig riktigt lyckats lösa. Å ena sidan säger vi att den yttersta makten utgår från folket, å andra sidan att det finns beslut som folket inte får fatta. Å ena sidan talar vi om folksuveränitet, å andra sidan om konstitutionalism. Båda idéerna är centrala för det moderna samhället, men de pekar inte alltid åt samma håll. Ju mer man begränsar folkstyret med regler och institutioner, desto mer flyttas makten bort från väljarna.
Så vår tids mest intressanta demokratiska fråga kanske inte handlar om sociala medier, algoritmer eller populism. Kanske är den mycket enklare än så.
Om människor anses vara så lättpåverkade att de måste skyddas mot information, algoritmer och sina egna beslut, vem ska då skydda demokratin mot väljarna?
För om demokratin måste skyddas mot folket, vem är det då egentligen som styr?
Hasse Jerner
Skribent och musiker
