Det mest bekväma politiker och medier säger om svensk demokrati är att den är en av världens bästa. Det är få partiledare i dag som ger sken av att politik är roligt. I stället kommer arga och bittra påhopp byggda på maktstrider. Kulmen har nu nåtts genom att den praxis som svensk parlamentarism bygger på – kvittningssystemet – flera gånger har satts ur spel.
Det politiska systemet är byggt på starka partier, stabila block och tydliga majoriteter. Men i dag har vi en annan verklighet. Partierna har blivit svagare, konflikterna fler och väljarna mer rörliga. Resultatet blir ett system som allt oftare upplevs som slutet, otydligt och fjärmat från folket. Riksdagsledamöter har formellt ett fritt mandat genom att de representerar folket, men i praktiken kräver partierna total lojalitet. När den lojaliteten brister uppstår ”vildar” som lämnar sina partier men behåller sina mandat. SD bröt praxis denna gång och anklagas för att ha missbrukat kvittningssystemet. Nu råder orkanstormar i riksdagen, talmannen kallar till samtal och partiledare ställer in valdebatter, eftersom maktbalansen är viktigare än väljarna.











