Jag får börja med att nyansera rubriken lite. Det här är de fem tv-serier som har gett mig störst utbyte i mitt liv. Kriterier: bra skådespelare, bra – gärna ibland roligt – manus samt inga mord med en massa blodigheter. Vi tar det kronologiskt, i möjligaste mån.

Söders höjder (i Stockholm, alltså) har i många år inneburit en lockelse för många, tack vare den romantiserade bilden av arbetarklassen, och för all del också pilsnergubbarna. Plus utsikten över Strömmen samt de gamla genuina kåkarna. Idyllen har präglat vår bild, även om Per Anders Fogelström nyanserade den genom att berätta om hunger, löss och möss.

Så icke Gideon Wahlberg och Bernt Callenbo. Jag pratar förstås om ”Söderkåkar” från 1970. Där skildras den genuina, hårt jobbande arbetarklassen, vars enda fiende är storskojande fastighetsspekulanter. En dramaturgi inte helt utan verklighetsbakgrund. Men det är den vänliga idyllen som är huvudperson, förstärkt av sjungna kuplettvisor. Skådespelarna gör sitt jobb och lite till: Arne Källerud, Tor Isedal, Monica Zetterlund och min absoluta favorit – Gunn Wållgren. De skapar en stämning av gemyt, vänskap och hederlighet. Att det dricks en hel del fick på 70-talet viss kritik. Och att inspelningen fick flytta till Lidingö på grund av störande trafikbuller ger en bild av hur moderniteten trängde in även på Söders höjder.