En människas sista ord väger tungt och är nästan heliga, eller så är de ibland helt banala och vardagliga. Jag ska ge några exempel, men ett par av dem får man ta med en nypa salt, då krönikörer och livsledsagare kanske gärna velat putsa upp det sista intrycket och uttrycket.
Det första exemplet kan jag dock gå i god för att det är sant och korrekt. Jag var nämligen där, när min mamma gick bort.
Mamma var ett energiknippe i sin krafts dagar. Men under sin sista vecka insjuknade hon hastigt i magsmärtor, och när jag och min bror turades om att sitta vid hennes säng på äldreboendet hade all kraft lämnat henne. Hon sade inget på flera dagar, slumrade mest, men sköterskan sade att vi skulle prata med henne, ty hörselsinnet finns kvar länge. Vi visste nu att hon skulle dö och en kväll när jag satt hos henne tänkte jag att jag skulle lugna henne och försäkra henne om att allt var bra för familj och släkt:
