Kan man få en uppenbarelse på en tennisbana på Södermalm? Hur hänger egentligen tiden, minnet och medvetandet ihop? Kulturchefen tar med oss på en märkvärdig tidsresa.

Minnen är vidunderliga ting. Man reser inte bara tillbaka i tiden med dem, man kan förvandlas rent fysiologiskt av dem. Ett exempel på detta var när jag efter många års avbrott skulle spela tennis igen. Uppvuxen på tennisbanan stegade jag in i ett tennistält nere vid Eriksdalsbadet. Tältet och underlaget med sin mörkgröna färg var desamma som på tennisbanorna där jag som ung dagligen tränade. Förbluffad märkte jag att jag spelade som om jag var den där unge mannen. Tennisslagen satt som de skulle, jag kom rätt till bollarna, jag hade återfått min teknik, ja, till och med min fysiska styrka – jag spelade som 14-åringen som tagit några game av Mats Wilander. Minnet och platsen hade förvandlat mig, från den jag är i dag till den unge mannen; en situation här och nu hade sett till att en förlorad värld åter blivit verklighet.

Under en vistelse utomlands skrev jag en bok. När jag decennier senare bläddrade i den, mindes jag plötsligt rummet jag hyrde i den där lilla byn med utsikten ned i dalen och ut över havet. I rummet svävade madonnor fast de var en och samma. Maria, Jesu moder, och på alla bilder var hon brunett. I alla utom en höll hon ett litet gossebarn i famnen. Var var barnet på den bilden? Marias händer var märkvärdigt slappa, som om de var av luft. Som om händerna blev till luft utan barnet. – Smärta går inte att beskriva, påstår en del, men hur skulle den inte kunna det? Smärta går inte att dela, säger de, men hur skulle den inte kunna det? Enligt en legend kom Gud ned till människorna i byn genom ett hål i bergsväggen. Jag såg bergsväggen från altanen, och jag såg hålet i berget. Trappor ledde upp till byn från havet. De var heliga och mynnade ut i himlen. Ena stunden står man på stranden vid det första trappsteget, tusen trappsteg senare far molnen mellan fingrarna.