En snigel kryper sakta över gräsmattan bredvid min stol där jag sitter och kontemplerar (ett fint ord för lättja).
– En mördarsnigel, säger min fru, och fortsätter:
– Döda den.
När hon gått in i huset ger jag i stället snigeln ett ruttet äpple från en annan del av trädgården. Snigeln kastar sig över det (fast i slow motion) och börjar mumsa. Ett etologiskt experiment, som även ger gott om tid till reflektioner.
Ja, det är min fru som är familjens snigeldödare, för det är hennes grönsaker som äts upp. Nåja, jag får väl smaka på det som har klarat sig, men snigeldödandet har jag liksom aldrig börjat med och då går det ju inte att bara börja så där hux flux.