Det mesta tycks vara tillåtet vad gäller politikers metoder att vinna väljarnas gillande – ett tecken på demokratisk ohälsa som bör begrundas inför det kommande valet.

Med knappt ett år kvar till riksdagsvalet hävdar den för tillfället mest tippade statsministerkandidaten, Magdalena Andersson (S), att man länge stått för en restriktiv migrationspolitik, samt att den gängrelaterade maktkuppen i Botkyrka endast var ett ”rykte”. Samtidigt kan vi dra oss till minnes att Moderaterna gick till val 2022 med löftet att inte föra en mer restriktiv vapenpolitik gentemot sportskyttar och jägare. För den som följt nyhetsflödet och den politiska utvecklingen under en tid framstår det som tämligen uppenbart att sanningen tänjs på i båda fallen.

Att partiledare kan göra sådana uttalanden utan några egentliga konsekvenser präglar hela vårt politiska system. Uttalandena i sig väcker förstås instinktiva reaktioner hos meningsmotståndare – en känsla av rättfärdighet som i sin tur manar till att bemöta den andra sidan med tillrättavisningar och anklagelser. Vid det här laget står det dock klart att detta sällan leder till någon verklig lösning på avgörande meningsskiljaktigheter. Det perspektiv som bygger på verklighetsförankring tycks sällan gå segrande ur striden mot tom och opportunistisk retorik. Avsaknaden av en tydlig uppgörelse med uppenbara osanningar gör att många till slut utvecklar en avfärdande och pessimistisk syn på politiken – en pessimism som i sin tur tenderar att smitta av sig på synen på samhället i stort.