Börjar jag lyssna på renässansmästaren Orlando Gibbons sexstämmiga ”Hosanna to the son of David” har jag svårt att sluta – jag vill höra den om och om igen. När jag funderade över orsaken slog det mig att sången, förutom sin oförlikneligt ljusa och hoppfulla skönhet, även rymmer återkomstens glädje.
Inledningens glada ”Hosanna” återkommer, efter en mer eftertänksam mellandel, med samma glatt uppåtgående motiv som i början, och hoppet fullföljs och bekräftas.
Hos Gibbons är återkomsten invävd i avancerad kontrapunkt och därför inte fullt uppenbar. Mer tydlig är den i bourréen ur Michael Praetorius ”Terpsichore”, en samling danser sammanställda under tidig barock.











