Konfessionella friskolor granskas i dag med en intensitet och efter kriterier som saknar motsvarighet i den kommunala skolan. Oanmälda besök och långtgående frågor har blivit verktyg i en tillsyn där politiska prioriteringar riskerar att väga tyngre än likvärdighet, proportionalitet och rättssäkerhet. Tidöregeringen måste därför ändra Skolinspektionens uppdrag, skriver rektorn och läraren Stefan Häggström.
När riksdagen antog skärpta regler för fristående skolor med konfessionell inriktning var det officiella syftet att säkra insyn och motverka extremism. Ingen sund kraft i det svenska samhället motsätter sig att skolor ska vila på demokratisk grund. Men det som i teorin presenterades som en balanserad reglering har i praktiken, genom Magdalena Anderssons (S) och dåvarande skolministern Lina Axelsson Kihlboms (S) myndighetsstyrning 2022, förvandlats till något som liknar en rättsosäker punktmarkering. Ett arbete som sedan fortsatte genom Tidöregeringen. Det är dags att belysa hur riktade regleringsbrev används för att tysta en hel skolform.
Genom Skolinspektionens regleringsbrev för 2023 och 2024 gav regeringen direkta order om att prioritera granskningen av konfessionella skolor och radikalt skala upp antalet oanmälda besök. Myndigheten tvingades lägga om hela sitt arbetssätt. De oanmälda besöken exploderade från blygsamma 33 under 2023 till hela 366 besök under 2024.
Skolinspektionen har stoltserat med att dessa ”flygande inspektioner” fördelats jämnt mellan fristående och kommunala skolor. Men denna statistik döljer en djup orättvisa. Eftersom det finns fyra gånger så många kommunala grundskolor i Sverige som fristående innebär en jämn fördelning i absoluta tal att en friskola löper dramatiskt mycket högre risk att utsättas för en överraskningsinspektion. Dessutom visar myndighetens egna rapporter att man genomförde oanmälda besök på hela 82 procent av de konfessionella skolor som utreddes under perioden.
Det går inte längre att jämföra tillsynsresultat mellan skolformerna.
Den verkliga diskrimineringen ligger dock i granskningens omfattning och karaktär. När kommunala grundskolor fick oanmälda besök handlade tillsynen i huvudsak om administrativa ordningsregler, såsom mobilförbud i klassrummen eller rutiner för belastningsregister. När inspektörerna klev in på de konfessionella friskolorna handlade det i stället om existentiella och djupt ingående förhör. Inspektörer har vänt på varje sten, utrett ägares privata livsåskådningar och ställt teologiska frågor till unga barn om deras upplevelse av bön och frivillighet.
Detta har skapat en fullkomlig obalans. Det går inte längre att jämföra tillsynsresultat mellan skolformerna, eftersom de mäts med helt olika måttstockar. Resultatet av denna politiskt motiverade jakt är slående: I dag återstår endast en muslimsk skola i landet, de judiska skolorna överlever på dispens som nationell minoritet och de cirka 50 kvarvarande kristna friskolorna verkar under ett konstant, kvävande misstroende. Flera av dessa har bedrivit fläckfri pedagogik i decennier.
Att i teorin ha en lagstiftning som tillåter konfessionella inslag men i praktiken använda myndighetsstyrning för att göra det omöjligt att verka är ett demokratiskt haveri som utmanar Europakonventionens friheter. Inför kommande budgetår måste Tidöpartierna korrigera Skolinspektionens direktiv. Här krävs en likvärdig, proportionerlig och rättssäker skoltillsyn som är blind för konfession och som bedömer skolor efter pedagogisk kvalitet – inte efter politiska pekpinnar.
Stefan Häggström
Rektor och lärare i religionskunskap på Broskolan
