Under många år prenumererade jag på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. De fyllde sin funktion i en tid då världen upplevdes som mer ordnad, eller åtminstone mer överskådlig. Rapporteringen var balanserad, språket behärskat, och nyhetsflödet gav en känsla av kontinuitet.

Men i takt med att samhällsklimatet hårdnade och verkligheten blev mer motsägelsefull anade jag en förskjutning. Tonen blev försiktigare, ibland rentav ängslig. Det undersökande arbetet fick ge vika för förklaringsmodeller som förenklade snarare än fördjupade. Konsensus premierades framför intellektuell friktion, och osäkerhet uppfattades som ett hot snarare än som en intellektuell dygd.

För att förstå mer än vad som erbjöds började jag söka mig bortom papperstidningarnas horisont. På nätet – och inte minst på YouTube – mötte jag samtal som tog tid, som tillät tvivel och prövning, och som vågade följa tankar utan att i förväg veta vart de skulle leda. Där fanns en bredd av perspektiv som länge saknats i den etablerade offentligheten. Samtidigt fann jag Svenska Epoch Times, en tidning som fyllde ett tomrum jag inte visste fanns. Texter och reportage präglade av saklighet, analyser som tog ämnen på allvar utan att reducera dem till politiska markörer. Kultursidorna, med bidrag som förenade bildning och eftertanke, blev något att se fram emot och återvända till.