I nästan varje nummer av den här kulturbilagan har vi någonting som direkt eller indirekt handlar om den västerländska antiken – alltså i praktiken Grekland och Rom, kanske framför allt från tiden ungefär 500 f.Kr. till 500 e.Kr. Detta är inget undantag, med texter om såväl Cicero och Seneca som Homeros. Hur kommer det sig?

Frågan kanske verkar dum. Vi får vanligen höra hur mycket av våra kulturer och vår västerländska civilisation som bygger på idéer, koncept och utvecklingar från den här perioden. Den gängse lättuggade historieskrivningen säger ungefär att antiken gick över i en mörk medeltid när Rom föll, för att sedan återupptäckas i Italien med början på 1300-talet och därefter fullt blomstra under de kommande århundradena, den så kallade renässansen.

Därefter påstås vi under 1700-talet på allvar ha återupptäckt till exempel den förträffliga idén om demokrati, som tillämpades i vissa grekiska stadsstater, och sedan ha byggt hela vår moderna västerländska civilisation kring denna.