En politiker talade nyligen om att den nya lagen mot psykiskt våld kan innebära ett förbud mot att tvinga någon att gå i kyrkan eller på annat sätt delta i religiöst liv. I vårt sekulära land har detta ofta varit utgångspunkten när man talar om religion, att det är något vi behöver skyddas mot. Denna uppfattning är naturligtvis inte fel i sig, religion kan utnyttjas för att skada människor. Det är dock talande att religionsfrihet har kommit att betyda frihet från religion och sällan inbegriper den frihet som ett andligt sammanhang kan innebära.
Jag erinrar mig vad vi sade före maten när jag gick på dagis: ”Alla händerna i knät, varsågod och ät.” Enligt den sekulära regelboken var detta en inkluderande ramsa, för tro på händer, knän och ätande kan alla göra, oavsett om man är barn till kristna, muslimer, ateister eller andra. Det är intressant att ställa denna ramsa mot en verklig bordsbön. Om man tackar Gud för maten säger man att ens överlevnad inte är någon människas verk, utan beror på sådant som går bortom oss. Såväl lärare som barn ödmjukar sig inför denna sakernas ofrånkomliga ordning. Hur naiv och vänlig den moderna ramsan än må låta så överlämnar den hela auktoriteten till en dagislärare, som ger barnen godkännande att äta av hänsyn till den sociala ordningen och ingenting annat. Ödmjukheten förvandlas med andra ord till en sorts disciplinering.
Bob Dylan sjöng på sitt album ”Slow train coming” från 1979 att hur vi än vänder och vrider på oss kommer vi att tjäna någon. Frågan är alltså inte om vi är villiga att tjäna, utan vem vi vänder oss till. De sekulära idéerna kan ofta låta frihetliga, men vad de i praktiken gör är att ersätta en himmelsk auktoritet med en jordisk. Att barn ska behöva gå till kyrkan betraktas som ett maktmissbruk, medan det anses rättfärdigat med skolplikt och kanske även förskoleplikt.
