I år utkom en ny översättning av Simone Weil: Oordnade tankar kring Guds kärlek och andra texter, varav den ena är ett brev till Joë Bousquet. På sitt säregna och djupgående vis resonerar hon om vår plats i världen.

Simone Weil tillhör den skara av författare vars texter är på högsta allvar. Ingenstans – inte i ett endaste mellanrum – finns någon flyktväg. Allvaret ligger i att hon påminner oss om denna världs förgänglighet: ”Det vi kallar vårt jag är någonting lika flyktigt som formen hos en havets våg.” Denna tanke är vanlig i andliga texter, men vad som gör den extra påtaglig i Weils författarskap är att Gud förvisso finns där, men inte visar sig på ett uppenbart vis. Detta ger dock ingen anledning till tvivel, utan är en uppmaning om att lystra till Guds tystnad. Tillika att inte söka efter honom. Weil liknar oss vid bortsprungna barn som rusar omkring efter våra mödrar, när det bästa att göra vore att tålmodigt vänta på platsen där vi blev separerade.

I den första texten i boken ger Weil sin klassiska bild av tyngden och nåden. Det hon vill peka på med tyngden blir vi varse genom gravitationen, medan nåden visar sig som solenergi. Fröet ligger i jordens mörker, ändå väcker solens strålar upp det. Människan skiljer sig enligt Weil bara på ett enda sätt från de övriga deltagarna i världen, nämligen genom att hon kan välja om hon ska exponeras för ljus eller inte. Att välja bort ljuset öppnar dock inga nya möjligheter, utan det är ett sätt att följa med gravitationen dit den leder.