Vara med naturen: Att dra i handbromsen och stanna upp
Josefin Wilkins skriver om vårt inre och naturens positiva inverkan på vår hälsa
Foto: Matthew Wilkins


Jag sitter på en stubbe och blickar ut över björnmossan. Det har varit en fin sommar men nu fylls himlen med fuktiga och lågt liggande gråa moln. Mossan får i detta dova ljus ett helt nytt uttryck och dess vibrerande, gröna färg skapar ett inre lugn. Och så kommer den där helt plötsligt – känslan av att tillhöra ett ekosystem riktig sköljer över mig likt en flodvåg som nästan får mig att ramla av stubben ....

För jag sitter ju bara där och liksom bara är, fast just nu ser jag allting så tydligt i en sekund eller två. Dofterna från fuktig skog är en del av min egen kropp, ljudet av fåglarna är en del av min egen röst. Jag samspelar med jord och mark.

Tillsammans verkar vi alla just då må så bra.

Men varför ska samspel vara så himla svårt i verkligheten? Jag menar, självklart vill alla arter överleva och behöver vissa resurser för att göra detta. Dock upplever jag att många andra arter och uttryck av liv har en slags inbyggd förståelse av "teamwork" något människan är i desperat behov av.

Foto: Matthew Wilkins

Låt mig provprata om detta ett tag och använda nötskrikan som metafor. För denna krabat älskar att äta ekollon och samlar varje höst på sig så mycket som den orkar. Den gräver ner sina skatter i marken för att ett konstant stort skafferi. Den skulle alltså per automatik kunna bli super fet, men nötskrikan har inbyggt i sin genetik ett slags stopp som hämmar dess girighet. Detta gör att trots att nötskrikan samlar på sig mer än vad den behöver, så glömmer den bort vart den lagt sin reserv. Den "bortglömda reserven" blir sedan till nya träd och oavsett om nötskrikan vill de eller ej verkar den därmed bidra till att nya ekträd frodas.

För när vi säger nej, så säger vi inte nej till allt utan egentligen ja till något annat.

Självklart fungerar inte alla arter i samma harmoni och självklart finns det vissa som utrotar varandra. Jag är inte naiv och tror att allt i naturen är en uppmålad utopi. Fakta är ändå att de flesta arter faktiskt verkar ha en inbyggd fallenhet, som gör att de inte kan ta för mycket! Jag kan därför inte låta bli att tänka: Varför har inte vi fått någon handbroms?

För som sagt, lets face it, människan behöver ganska många saker för att "överleva". Jag menar syre och vatten är ju en bara en bas. Men sedan måste det till kärlek, förhoppningsvis ett hem att bo i och gärna en känsla av sammanhang. På sista tiden har vi också skapat oooääändliga behov ... "Jag bara måååååååste ha en caramel latte annars dör jag", hörde jag nyligen på stan.

Foto: Matthew Wilkins

Jag själv är ingen "fröken rätt" utan har också skapat mig en massa "nya" måsten. Jag menar, jag vill ju göra så mycket! Återuppleva bergen i Nepal, bjuda på god mat, utveckla min kreativitet och kanske köpa en del saker som ska underlätta detta. Märker också hur svårt det är att skära ner då jag, speciellt inom mitt företag, hela tiden vill skapa och förändra.

Utan handbroms lämnas jag till att fatta mina egna val.

Vi människor måste därför träna upp vår förmåga att fatta våra egna stopp och i vissa fall inte göra som vi vill. Känns kanske i stunden som en begränsning, men kan ju leda till att vi får en chans att utforska hur spännande livet, i sin enkelhet, kan vara.

Johanna från Slowfashion, säger i en intervju i bloggen "Resa medvetet":

"Det som från början kändes som en rejäl uppoffring handlar nu snarare om att en ny värld har öppnat sig! Att sluta flyga betyder inte att sluta resa, utan det betyder att jag äntligen får chansen att upptäcka nya och mer kreativa sätt att resa! Och det gör mig så galet peppad!"

För när vi säger nej, så säger vi inte nej till allt utan egentligen ja till något annat. Genom att sätta stopp i produktionen ett tag så ger vi oss tid, och kanske är det just tid som behövs för att fatta medvetna val.

Josefin Wilkins

Josefin Wilkins. Foto: Matthew Wilkins

Josefin Wilkins är socionom med inriktning på miljöpsykologi och utomhusmiljöer för hälsa och välbefinnande. Hon arbetar inom pre-rehabilitering, föreläser, håller kurser och utbildar inom hälsa. Hon fokuserar på helheten och relationen mellan människan, kroppen och omgivning. Artikeln publicerades ursprungligen på hennes blogg. Följ också Josefins inlägg på Instagram.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.