Jag skrattar åt mig själv, då detta är ett inlägg jag länge velat skriva. Lite som att jag hållit inne på en enormt, revolutionerande hemlighet jag så gärna vill dela mer er. Men det bissarra är att den återhämtning som faktiskt verkar funka i vardagen, det som på riktigt får mig att landa och finna det där “inre lugnet”, inte är all den träning eller yoga som pratas om i media, utan att bara sitta på en stubbe, blunda och bara vara helt okej i det lilla!

För trots kärleken till livets äventyr, så blir det lätt för mycket! Speciellt, verkar det som att jag samlar upp stress från lite olika livssituationer och när den där "Att göra listan" som jag själv konstigt nog skapat, blir till en huvudvärk, när jobbet under en period tagit för mycket energi, när telefonsamtal från olika myndigheter pågår allt för länge, när oron över mina vänner och familj berör och när den goda bröddegen som skulle bli perfekt samtidigt välts ut ...

Att jag på stubben får tid att prata med tystnaden, som inte kommer med en massa söndergooglade tips utan bara lyssnar ...

Då kan jag plötsligt riktigt golvas av känslan av att behöva syre, utrymme och plats. Lite som att alla små bagateller i vardagen kokas samman och skapar en överväldigande känsla av maktlöshet!

Men varför går jag då till en stubbe, i skogen, ensam? Jag menar, vi har mycket skönare soffor i vårt vardagsrum än just den där stubben. Soffor som inte är hårda, soffor som inte gör mig blöt i baken och soffor som kan vinklas mot en skärm där oändliga serier finns i utbud. Men nehej, trots att tanken ibland strävar emot, talar kroppen sitt tydliga språk, så de gröna, utslitna stövlarna åker på för tydligen vill kroppen sitta på en stubbe, blunda och känna sig fri ... (som Petra Nordqvist så catchigt sjunger).

När tankarna försvinner kommer då till slut det sköna tomrummet.

Funderar vidare på kroppens intuition och om min kärlek till stubben. Tänker att det är många saker som spelar in. Att inte vara omringad av objekt som triggar krav och val, utan vara i en miljö där jag bara kan sjunka in, är en aspekt. Att jag på stubben får tid att prata med tystnaden, som inte kommer med en massa söndergooglade tips utan bara lyssnar, är en annan.

Framför allt är det den sociala ensamheten och känslan av "space" som gör det möjligt att vara själv med mina tankar. Låta de få snurra runt tills de tappar kraft och inte orkar snurra mer. När tankarna försvinner kommer då till slut det sköna tomrummet. Distansen. Jag börjar för varje andetag få en klarare bild, se sammanhang. Inse hur jag kan ändra och bryta ohälsosamma strukturer samt fixa det lilla och det stora.

Så kära läsare, jag vet att många av er kanske har långt till närmsta stubbe, men ni kanske ändå har er kraftplats. En plats där de där evigt spinnande tankarna kan förlora sin kraft. En plats där du kan få distans och perspektiv?

Josefin Wilkins

Josefin Wilkins är socionom med inriktning på miljöpsykologi och utomhusmiljöer för hälsa och välbefinnande. Hon arbetar inom pre-rehabilitering, föreläser, håller kurser och utbildar inom hälsa. Hon fokuserar på helheten och relationen mellan människan, kroppen och omgivning. Artikeln publicerades ursprungligen på hennes blogg. Följ också Josefins inlägg på Instagram.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.