Som medlem i EU måste Sverige följa de regelverk som EU fattar beslut om. På senare tid har konflikter mellan dessa olika regelverk börjat visa sig och tillsynsmyndigheterna ställer varandra mot väggen. Håller vi på att måla in oss i ett hörn och hur förhåller sig den svenska rättsstatens suveränitet till dessa större regelverk i vardagen?

I veckan presenterade Europeiska Bankmyndigheten, eller EBA, en så kallad opinion rörande tillämpningen av penningtvättsregelverket i EU:s medlemsländer. Denna gång handlade det om fenomenet ”de-risking”, som kort sammanfattat innebär att banker och finansiella institut nekar fysiska eller juridiska personer att bli kund hos sig eller avslutar affärsförbindelser med befintliga kunder i de fall där man bedömt att risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är för hög.

EBA genomförde under åren 2020–2021 en storskalig undersökning där man samlade in information om de-risking från medlemsländernas tillsynsmyndigheter och andra sakägare. I denna undersökning fann EBA att de-risking är vanligt förekommande i alla medlemsländerna och har stark påverkan både på privatkunder och kunder som är finansiella aktörer, såsom betaltjänstleverantörer och korrespondentbanker. Som exempel nämndes bland annat asylsökande från högrisk- tredjeländer och ideella välgörenhetsorganisationer. EBA menar att förekomsten av de-risking påverkar ekonomin negativt och motverkar EU:s mål om finansiell inkludering. Man påpekade även att trots att de-risking kan vara ett verktyg för att hantera de största riskerna så kan det också vara en indikator på ett icke-fungerande system för hantering av risker för penningtvätt och finansiering av terrorism.