Robert Bresson försökte finna filmkonstens essens genom att avlägsna sig från teaterns inflytande. Med sitt minimalistiska bildspråk är filmerna lätta att känna igen, och genom en särpräglad regi förde Bresson fram en kristen, men ändå unik, världsbild, där nåden står som vår enda räddning.

Robert Bresson är berömd inte bara för sina filmer, utan även för att ha utvecklat den kanske mest utförliga teorin om filmkonsten, bland annat i sin bok Anteckningar om cinematografin; ett slags aforismsamling som skrevs under tjugofem år. Han skilde mellan cinematografi och cinema. Det förstnämnda är grekiska för rörelse och att skriva. Det vill säga filmen som en skriven rörelse. Cinema menade han är när man låter filmen bli en representation av en annan konstform, i regel teatern. Det problematiska med cinema, enligt Bresson, är att filmen alltid blir en blek kopia av det teatern gör, genom dess avsaknad av fysisk närvaro.

Med stor sorg såg Bresson hur i princip all film var cinema snarare än cinematografi och liknade sig själv vid en författare som inte har några böcker att läsa. Han fick därför hitta andra inspirationskällor, vilka han fann i musiken, målarkonsten och himlens skiftande färger. Gällande det sistnämnda såg han det konstnärliga skapandet som en följd av glädjen över att se tillvaron.