Svenska kungsgårdar får utökat skydd
På Dalby kungsgård finns spår av medeltiden, och boningshuset är det äldsta bebodda huset i Skåne. Idag bedrivs här jordbruk och hästverksamhet. Foto: Anders Bodin/Statens fastighetsverk


En viktig del av vårt kulturarv är kungsgårdarna. De berättar en spännande historia och flera av dem är i dag levande jordbruk. Beslutet om utökat skydd skapar möjligheter att bevara gårdarna för framtida generationer. 

På en promenad eller resa genom Sverige kan mycket av vår historia upplevas. Det finns bland annat slott, hällristningar och ruiner av olika slag att upptäcka. De så kallade kungsgårdarna fick strålkastarljuset på sig i slutet av januari i och med regeringens beslut om utökat statligt byggnadsminne.

Efter år av förberedelser och handläggning är nu det utökade skyddet i hamn för fem av de statligt ägda jordbruksegendomarna. 

– Jag är väldigt positiv till det här. För att komma fram till bra beslut har förarbetet tagit tid, men är kort i förhållande till de århundraden som gårdarna har varit i statlig ägo, säger Ingrid Ljung, fastighetschef på Statens fastighetsverk.

Amanda Lind: ”Högt kulturhistoriskt värde”

Statens fastighetsverk förvaltar 31 jordbruksegendomar varav 20 är kungsgårdar. Egendomarna ligger i södra och mellersta Sverige och omfattar cirka 24 000 hektar jord- och skogsbruksmark med tillhörande kulturbyggnader.

De fem kungsgårdarna som berörs av beslutet är Höjentorps kungsgård i Skara, Herrsäters kungsgård i Åtvidaberg, Dalby kungsgård i Lund, Hjälmshults kungsgård i Helsingborg och Kastellegårdens kungsgård i Kungsälvs och Göteborgs kommun.

– Dessa jordbruksegendomar berättar spännande och viktiga delar av Sveriges och den statliga förvaltningens historia. Samtidigt som de har ett högt kulturhistoriskt värde fungerar de även idag som levande jordbruk, säger kultur- och demokratiminister Amanda Lind i ett uttalande.

– Kulturmiljö utgör en grundsten i ett hållbart samhällsbygge. Därför är det extra roligt att bidra till att dessa gårdar genom utökat skydd kan finnas kvar för framtida generationer, 

Från flera hundra till några tiotal

Under medeltiden reste kungen med hirden och hovet ofta runt i landet för att inspektera egendom, utföra styrelseärenden och döma i olika mål. Kungsgårdarna tog emot kungen och hans följe och erbjöd mat och hushållning. Gårdarna sköttes om av en fogde och kunde också förlänas en adelsman som försörjning och lön eller efter ett förtjänstfullt arbete.

Under historiens gång har kungsgårdarna minskat i antal från flera hundra över hela Sverige till några tiotal. Idag finns även några i privat ägo som exempelvis Gudhems kungsgård utanför Falköping.

– Beslutet om utökat statligt byggnadsminne för kungsgårdarna innebär att skyddet för gårdscentret utökas att omfatta hela egendomen med jord- och skogsbruk. Gårdscentret har haft skyddsbestämmelser sedan 1990-talet och gäller i huvudsak byggnader plus ett område runt omkring, men nu utökas skyddet att omfatta hela fastigheten, säger Oiva Isola, handläggare vid Riksantikvarieämbetet.

– Egendomen speglar statens historia, och området har inbördes väldigt starka kulturhistoriska sammanhang. Det återspeglar hur kungsgårdarna har använts genom tiderna och var viktiga för statens existens.

Det går att läsa mer om de fem kungsgårdarna på Statens fastighetsverks webbsida.

 

Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Här ser du hur du kan stödja oss.

Fakta

Kungsgårdar

Kungsgårdarna utgör de äldsta och största av statens jordbruksfastigheter, där flera har sina rötter i medeltiden. Många av gårdarna har däremot tillkommit i statens ägo långt senare än så, genom fredsuppgörelser, reformationen och genom Karl XI:s reduktion.

Totalt förvaltar Statens fastighetsverk en yta på cirka 24 000 hektar jord- och skogsbruksmark med tillhörande kulturbyggnader. 

Flera av kungsgårdarna tillhörde kungens privata egendom, hans så kallade ”arv och eget”. Genom reformationen som genomfördes av Gustav Vasa på 1520-talet drogs kyrkans och klostrens egendomar in till kronan och en del av dem kom att bli kungsgårdar.

Källa: Statens fastighetsverk