Kungliga Operan i Stockholm bjuder i december varje år på en glittrande julklapp i form av en klassisk helaftonsbalett. Den 17 december direktsändes baletten Svansjön genom Operans Live på biografer runt om i Sverige.
Vid biografen Gröna Ladan i Sigtuna får biopubliken följa med ner i orkesterdiket när dirigenten Andreas Eriksson Hjort höjer taktpinnen för de första ackorden i akt 1 av baletten Svansjön. Det är ett livligt och drivande tempo som han slår an och det blir ett signum för föreställningen. Kompositören Pjotr Tjajkovskij har skapat musik som är oerhört vacker i sin nyansrikedom. Han mejslar fram djupaste hängivenhet och kärlek liksom hjärtskärande smärta. Hjort gör Tjajkovskijs musik rättvisa och har förmågan att följa dansarna ypperligt. Han leder Kungliga Hovkapellet förnämligt, som för kvällen spelar energiskt och stringent.
Ridån går upp och visar en av huvudrollsinnehavarna, prins Siegfried, försjunken i dagdrömmeri. Världsfrånvänd och innesluten i sig själv söker han något han inte kan finna i hovlivets etikett och flärdfulla liv. Det är ett sökande som går som en röd tråd genom föreställningen. Premiärdansaren Daniel Norgren-Jensen gestaltar prinsens drömmande skepnad trovärdigt och med innerlighet. Han ger liv åt en längtan som aldrig tar slut, och kan tolkas som människans eviga sökande efter det som finns bortom det synliga, det som ger livet mening och inre tillfredsställelse. Det finns en bräcklighet och sårbarhet i Norgren-Jensens prins som kan spegla en ung mans inre osäkerhet inför ställda förväntningar och det stundande vuxenlivet. Norgren-Jensen har en ren och vacker dansteknik med fina arabesklinjer och majestätiska grand allegro hopp. Men den osäkerhet som hans rollgestalt utstrålar återfinns också i hans ansatser inför piruetter och svåra partnerlyft och avspeglas i hans mimik. Några av de tekniskt utmanande à la second piruetterna är mindre lyckade och ett av de vackraste pas de deux lyften fullbordas inte. Det är synd. Svansjön är en balett som kräver det maximala av dansarna för att därigenom kunna förmedla verkets övernaturliga skönhet och magi.
