De flesta ser i stereo. Detta är emellertid inte alltid en bra sak för en representerande konstnär. Varför inte? För att stereoseende ger dig två visuella punkter. Att se dem båda bli problematiskt eftersom pappret är platt. Det är bättre att välja ett öga och hålla sig till det.
Stereoseende är utan tvivel en biologisk gåva. Det är det som hjälper oss att klara trappor, dörrar och ställa ett glas på bordet. Utan båda ögonen försvinner det huvudsakliga djupseendet. Då måste vår hjärna förlita sig på kanter, valörer och rörelser för att uppfatta djup.
Titta på de två fotografierna ovan. Kan du se skillnaden mellan dem?
Den vänstra bilden är vad du skulle se om du bara använde ditt högra öga när du tittade på en gipsavgjutning. Den högra bilden är vad du skulle se om du tittade med vänstra ögat.
Varför blir det en skillnad? Eftersom avståndet mellan dina pupiller är runt en halv decimeter. Alltså, de två punkterna du tittar från. Det är det avståndet, och även något skiljda fokuspunkter, som ger oss en känsla av visuellt djup.
Stereoseendet kan stå vägen för en konstnär. Det kan faktiskt vara så att de som inte kan fokusera i stereo har sina egna fördelar, just för att de saknar förmågan att bedöma avstånd. De kanske tycker att det är lättare att uppmärksamma de andra indikationerna.
Giovanni Francesco Barbieri var samtida med Rubens, van Dyck och Velazquez. Han är mer känd som Guercino, som betyder vinögd på italienska. Du kan se på bilden ovan att han var vinögd. Enligt legenden bar en ouppmärksam sjuksköterska skulden för den här vinögdheten. När han hade somnat på kvällen ska hon ha lämnat rummet, men pojken väcktes av ett högt ljud och han blev så rädd att ett av han ögon fixerades i en vinkel i en av ögonhålorna.
Vare sig berättelsen är sann eller ej, faktum är att Guercino bara kunde fokusera med ett öga i taget. Han såg emellertid inte detta som ett handikapp. Tvärtom, faktiskt.
”Hade han en dålig dag såg han sitt tillstånd som en smärre olägenhet. Bra dagar utmärkte det honom i konkurrensen och blev ett varumärke som, enligt ryktet, hjälpte honom att koncentrera sig när han tecknade och överförde sina penn- och bläckstudier till dramatiska målningar och händelserika fresker som nådde ända upp till taket.” (– Ur ”Guercino: Mind To Paper", fritt översatt till svenska)
En del hävdar att även Rembrandt var stereoblind.
Margaret S Livingstone som skrivit den fascinerande boken ”Vision and Art: The Biology of Seeing” drar slutsatsen att han var det. Hennes övertygelse baseras på mätningar som hon och en kollega, Bevil R Conway, gjorde av Rembrandts ögons positioner i 36 självporträtt. Större delen av dem visar på att hans högra höga tittade rakt fram och det vänstra var vänt något utåt.
Traditionellt skolade konstelever har sedan länge fått rådet att stänga ett öga när de tittar på sin källa. Att stänga ett öga stänger effektivt av stereoseendet och hjälper konstnären att se på det tredimensionella objektet mer så som konstverket till slut kommer att se ut.
Det kan även hjälpa konstnären att titta lite mer noggrant, eftersom illusionen av djup på ett tvådimensionellt papper eller en duk är just en illusion.
Så om du ska sluta ett öga när du tecknar eller målar, hur vet du vilket av dem du ska stänga?
Det finns sätt att avgöra vilket av dina ögon som är mest dominant, men jag brukar låta mina elever blinka med ena ögat. Det öga som de stänger per automatik för att blinka är det öga som de kommer att tycka det är lättast att stänga när de tecknar.
Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.
Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.
