loading











Hemmagjord ritkol.
Hemmagjord ritkol.
Blogg

Sight-Size: Så tillverkar du eget ritkol

Darren R Rousar

Det fanns en tid då man föredrog krita, men nu är kol det vanligaste teckningsmediet i ateljéerna. Det är faktiskt ett av människans tidigaste teckningsmedium, vilket bevisas av många grottmålningar samt hur lätt det är att producera kol – det som blir kvar efter lägerelden. Den här artikeln lär dig att tillverka eget ritkol, som är något helt annat än en bränd pinne.

Innan jag går vidare vill jag säga att det inte finns någon egentlig anledning att tillverka eget kol eftersom det finns mycket bra ritkol att köpa. Med det sagt, att göra eget kol kostar nästan ingenting. Och frågar man mig så är det roligt! Med mer experimenterande kanske jag hittar en sort eller en process som resulterar i kol som är överlägsen den man köper i affären. Vid denna tidpunkt kan jag emellertid tillverka kol i samma klass som det köpta.

Skönheten med kol är mångbottnad. Den kan skapa fina linjer och mjuka toner i alla valörer. Att man använde kol i modellstudier kan också ha medverkat till att representationen av form förändrades i teckning i Frankrike på mitten av 1800-talet. Att teckna rundade former via linjer, som en gravör skulle ha gjort, banade väg för en mer målerisk metod, en med mjukare toner. Dess förmåga att skapa subtila valörskiftningar fick många konstnärer vid tidpunkten att välja kol även för landskapsteckning. Auguste Allongés kursbok Le Paysage au Fusain från 1874 propagerade för att allmänheten skulle använda kol även i denna genre*.

Fusain är franska för kol. Åtminstone är det så det översätts idag. Förr i tiden var det franska för ett litet träd som kallas benved. Benved växer i stora delar av världen, och träet har många användningsområden – bland annat kan man göra ritkol av det.

För att tillverka ditt eget kol behöver du bara en trästam, en lufttät, eldfast behållare och eld.

Du kan ta vilket träd du vill. Som sagt, man använder ofta benved, men pil och vindruva är också vanligt. Använder du vildväxande träd så ska du undvika ny tillväxt (som inte förkolnas så bra) och skala av barken först.

Istället för att använda träsorterna jag nämnde ovan tog jag lönn och ek till mitt experiment. Jag ville se hur resultatet blev med hårdare träslag och även jämföra de två träslagen. Inledningsvis hade jag tänkt att ta grenar från en av våra lönnar, men till slut bestämde jag mig för att använda torkat virke från ett trävaruhus. Tanken var att stickorna skulle bli rakare än om jag hade använt levande trä.

Råvirke. Det ljusa är lönn och det mörka är ek.

Du kan köpa uppsågad ek, lönn och andra sorter på många byggmarknader. Försäkra dig bara om att träet är obehandlat.

Den eldfasta behållaren (en ugn) blev lite av en självförvållad utmaning. Jag ville följa processen och började därför med en glasburk. Som du kanske redan har gissat så sprack den halvvägs genom förbränningen. Aluminiumfolie (som ibland rekommenderas på nätet) gick åt skogen ännu snabbare, oavsett hur många lager.

Cennino Cennini rekommenderar en lerbehållare i sin bok Il Libro dell’arte runt år 1400.

Mitt slutliga val föll på en målarburk. Tomma målarburkar kan man ofta få tag på i färgaffärer. Försäkra dig om att få locket också. Där jag köpte mina hade ingen av burkarna handtag av någon anledning. Ett handtag hade gjort saken lite lättare.

Vilken eld som helst duger. Det viktiga är att du behöver kunna hålla liv i elden i runt två timmar.

Första steget är att göra i ordning träet. Det som jag använde hade sågats upp i centimetertjocka bitar. Sedan kapade jag dem i decimeterlånga bitar. Min tanke var att träets dimensioner skulle krympa medan det förkolnades. Det gjorde det, men inte på långa vägar så mycket som jag hade trott.

Att förbereda behållaren är enkelt. Ta av locket och slå runt fem hål i det med hjälp av hammare och spik. Även om förkolningen sker i en miljö utan syre (inne i den förslutna burken) så måste gasen kunna ta sig ut när behållaren värms upp. Det möjliggörs med hålen.

Eftersom jag testade två olika träslag behövde jag skilja dem åt inne i burken. När de väl hade förkolnats skulle stickorna se likadana ut. Lösningen var att använda två mindre burkar (konservburkar, bönor tror jag det var) inuti färgburken – en för ek och den andra för lönn.

När konserverna var fulla med stickor placerade jag de mindre burkarna inuti den stora burken och satte på locket.

Stickorna i sina olika behållare. Eken är till vänster och lönnen till höger.

Jag tror det är bra att elden brinner ordentligt före du placerar burken mitt i. När du tänder eld måste du ofta flytta runt material för att hålla liv i den, och burken skulle då stå i vägen.

När elden väl brinner utan att du behöver ägna den så mycket uppmärksamhet kan du använda en pinne för att röja lite plats i mitten. Placera burken där.

Jag använde en infraröd termometer för att mäta temperaturen i elden och i burken. Detta är inte nödvändigt men jag ville veta. Efter att burken hade nått eldens temperatur växlade temperaturen mellan 175 och 535 grader under processens gång. Vanligen låg den mellan 230 och 370 grader, vilket var vad jag eftersträvade. Om du kan mäta temperaturen kommer du så småningom få kläm på var och när du ska lägga ved på brasan för att ha kontroll. Oavsett så tror jag inte att det är nödvändigt för processen, och kontrollen är ändå begränsad.

Mäter kolbehållarens temperatur med en infraröd termometer. 

Efter runt 30 minuters hetta började det att stiga gas från burken. Emellanåt kunde man höra den, som du kanske lägger märke till i videon här nedan. Jag betvivlar inte att gasen är giftig, så försök att inte andas in den.

Efter ytterligare 20 minuter blev jag nyfiken och lyfte bort burken från elden. Efter att ha låtit den svalna i 20 minuter öppnade jag den. Tråkigt nog var träet inte helt förkolnat, så jag satte tillbaka locket och ställde tillbaka burken i elden i ytterligare 50 minuter.

Sedan fick den svalna igen och den här gången blev det en succé!

Färdigt ritkol av lönn. Svamppenseln i nederkant är som storleksreferens och småbitarna är delar av burken.

En del stickor sprack och många av dem var böjda. Dessutom var mina stickor mycket hårdare än dem man köper i affären. Hårdheten liknar dock inte hårdheten från kol av druvträ. Med andra ord, med en lönnsticka kan jag få samma valör som med mjukt kol av druva, och då är ändå lönn mer kompakt. Eken var till och med hårdare, så hård att jag inte ville lägga tid på att vässa den. Ett par rispningar med ett hörn resulterade emellertid i linjer som kan jämställas med hårt kol som man köper i affären.

Vässad, hemmagjord ritkol.

Mina stickor krympte inte så mycket som jag hade väntat mig. Det blev problematiskt eftersom eken, som jag nämnde ovan, var så hård att det inte ens var värt tiden att vässa den. Om jag gör om det kommer jag att använda tunnare stickor redan från början.

Jag kommer även försöka packa stickorna säkrare i burken. Jag tror att det extra utrymmet lät dem kröka sig mer. Jag antar att tillverkare placerar sina stickor i enskilda tuber för att hålla dem raka. Det är bara en gissning, dock.

Jag vet fortfarande inte exakt vilken temperatur som krävs, och inte hur lång tid de behöver stå i elden. Skulle tunnare stickor kräva mindre tid? Resulterar längre tid i mjukare stickor?

Uppdatering: En av mina goda vänner från Florens (Matthew Collins) verkar ha gått om mig i detta göromål. Han skriver: ”Enligt min erfarenhet kröker sig stickorna om de blir för varma. Ett bra sätt att kolla om kolet är färdigt är att tända eld på röken. När lågan slocknar är kolet färdigt.”

”För att precisera, vit rök är mestadels vattenånga, så den fattar omedelbart eld. I den röken finns användbara gaser (essenser) som spontant kan flamma upp, eller så kan du göra det. När flamman väl dör ut är allt som återstår i burken kol. Och var försiktig med de 5 hålen i behållaren. En cirkulär luftrörelse kan skapas och bränna kolet inuti behållaren. Det är bättre med bara ett hål.”

Tack Matt!

* En konstnär som primärt arbetade med kol brukade kallas för en fusainiste.

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.  

Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri. 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

loading











Hemmagjord ritkol.
Hemmagjord ritkol.
Blogg

Sight-Size: Så tillverkar du eget ritkol

Darren R Rousar

Det fanns en tid då man föredrog krita, men nu är kol det vanligaste teckningsmediet i ateljéerna. Det är faktiskt ett av människans tidigaste teckningsmedium, vilket bevisas av många grottmålningar samt hur lätt det är att producera kol – det som blir kvar efter lägerelden. Den här artikeln lär dig att tillverka eget ritkol, som är något helt annat än en bränd pinne.

Innan jag går vidare vill jag säga att det inte finns någon egentlig anledning att tillverka eget kol eftersom det finns mycket bra ritkol att köpa. Med det sagt, att göra eget kol kostar nästan ingenting. Och frågar man mig så är det roligt! Med mer experimenterande kanske jag hittar en sort eller en process som resulterar i kol som är överlägsen den man köper i affären. Vid denna tidpunkt kan jag emellertid tillverka kol i samma klass som det köpta.

Skönheten med kol är mångbottnad. Den kan skapa fina linjer och mjuka toner i alla valörer. Att man använde kol i modellstudier kan också ha medverkat till att representationen av form förändrades i teckning i Frankrike på mitten av 1800-talet. Att teckna rundade former via linjer, som en gravör skulle ha gjort, banade väg för en mer målerisk metod, en med mjukare toner. Dess förmåga att skapa subtila valörskiftningar fick många konstnärer vid tidpunkten att välja kol även för landskapsteckning. Auguste Allongés kursbok Le Paysage au Fusain från 1874 propagerade för att allmänheten skulle använda kol även i denna genre*.

Fusain är franska för kol. Åtminstone är det så det översätts idag. Förr i tiden var det franska för ett litet träd som kallas benved. Benved växer i stora delar av världen, och träet har många användningsområden – bland annat kan man göra ritkol av det.

För att tillverka ditt eget kol behöver du bara en trästam, en lufttät, eldfast behållare och eld.

Du kan ta vilket träd du vill. Som sagt, man använder ofta benved, men pil och vindruva är också vanligt. Använder du vildväxande träd så ska du undvika ny tillväxt (som inte förkolnas så bra) och skala av barken först.

Istället för att använda träsorterna jag nämnde ovan tog jag lönn och ek till mitt experiment. Jag ville se hur resultatet blev med hårdare träslag och även jämföra de två träslagen. Inledningsvis hade jag tänkt att ta grenar från en av våra lönnar, men till slut bestämde jag mig för att använda torkat virke från ett trävaruhus. Tanken var att stickorna skulle bli rakare än om jag hade använt levande trä.

Råvirke. Det ljusa är lönn och det mörka är ek.

Du kan köpa uppsågad ek, lönn och andra sorter på många byggmarknader. Försäkra dig bara om att träet är obehandlat.

Den eldfasta behållaren (en ugn) blev lite av en självförvållad utmaning. Jag ville följa processen och började därför med en glasburk. Som du kanske redan har gissat så sprack den halvvägs genom förbränningen. Aluminiumfolie (som ibland rekommenderas på nätet) gick åt skogen ännu snabbare, oavsett hur många lager.

Cennino Cennini rekommenderar en lerbehållare i sin bok Il Libro dell’arte runt år 1400.

Mitt slutliga val föll på en målarburk. Tomma målarburkar kan man ofta få tag på i färgaffärer. Försäkra dig om att få locket också. Där jag köpte mina hade ingen av burkarna handtag av någon anledning. Ett handtag hade gjort saken lite lättare.

Vilken eld som helst duger. Det viktiga är att du behöver kunna hålla liv i elden i runt två timmar.

Första steget är att göra i ordning träet. Det som jag använde hade sågats upp i centimetertjocka bitar. Sedan kapade jag dem i decimeterlånga bitar. Min tanke var att träets dimensioner skulle krympa medan det förkolnades. Det gjorde det, men inte på långa vägar så mycket som jag hade trott.

Att förbereda behållaren är enkelt. Ta av locket och slå runt fem hål i det med hjälp av hammare och spik. Även om förkolningen sker i en miljö utan syre (inne i den förslutna burken) så måste gasen kunna ta sig ut när behållaren värms upp. Det möjliggörs med hålen.

Eftersom jag testade två olika träslag behövde jag skilja dem åt inne i burken. När de väl hade förkolnats skulle stickorna se likadana ut. Lösningen var att använda två mindre burkar (konservburkar, bönor tror jag det var) inuti färgburken – en för ek och den andra för lönn.

När konserverna var fulla med stickor placerade jag de mindre burkarna inuti den stora burken och satte på locket.

Stickorna i sina olika behållare. Eken är till vänster och lönnen till höger.

Jag tror det är bra att elden brinner ordentligt före du placerar burken mitt i. När du tänder eld måste du ofta flytta runt material för att hålla liv i den, och burken skulle då stå i vägen.

När elden väl brinner utan att du behöver ägna den så mycket uppmärksamhet kan du använda en pinne för att röja lite plats i mitten. Placera burken där.

Jag använde en infraröd termometer för att mäta temperaturen i elden och i burken. Detta är inte nödvändigt men jag ville veta. Efter att burken hade nått eldens temperatur växlade temperaturen mellan 175 och 535 grader under processens gång. Vanligen låg den mellan 230 och 370 grader, vilket var vad jag eftersträvade. Om du kan mäta temperaturen kommer du så småningom få kläm på var och när du ska lägga ved på brasan för att ha kontroll. Oavsett så tror jag inte att det är nödvändigt för processen, och kontrollen är ändå begränsad.

Mäter kolbehållarens temperatur med en infraröd termometer. 

Efter runt 30 minuters hetta började det att stiga gas från burken. Emellanåt kunde man höra den, som du kanske lägger märke till i videon här nedan. Jag betvivlar inte att gasen är giftig, så försök att inte andas in den.

Efter ytterligare 20 minuter blev jag nyfiken och lyfte bort burken från elden. Efter att ha låtit den svalna i 20 minuter öppnade jag den. Tråkigt nog var träet inte helt förkolnat, så jag satte tillbaka locket och ställde tillbaka burken i elden i ytterligare 50 minuter.

Sedan fick den svalna igen och den här gången blev det en succé!

Färdigt ritkol av lönn. Svamppenseln i nederkant är som storleksreferens och småbitarna är delar av burken.

En del stickor sprack och många av dem var böjda. Dessutom var mina stickor mycket hårdare än dem man köper i affären. Hårdheten liknar dock inte hårdheten från kol av druvträ. Med andra ord, med en lönnsticka kan jag få samma valör som med mjukt kol av druva, och då är ändå lönn mer kompakt. Eken var till och med hårdare, så hård att jag inte ville lägga tid på att vässa den. Ett par rispningar med ett hörn resulterade emellertid i linjer som kan jämställas med hårt kol som man köper i affären.

Vässad, hemmagjord ritkol.

Mina stickor krympte inte så mycket som jag hade väntat mig. Det blev problematiskt eftersom eken, som jag nämnde ovan, var så hård att det inte ens var värt tiden att vässa den. Om jag gör om det kommer jag att använda tunnare stickor redan från början.

Jag kommer även försöka packa stickorna säkrare i burken. Jag tror att det extra utrymmet lät dem kröka sig mer. Jag antar att tillverkare placerar sina stickor i enskilda tuber för att hålla dem raka. Det är bara en gissning, dock.

Jag vet fortfarande inte exakt vilken temperatur som krävs, och inte hur lång tid de behöver stå i elden. Skulle tunnare stickor kräva mindre tid? Resulterar längre tid i mjukare stickor?

Uppdatering: En av mina goda vänner från Florens (Matthew Collins) verkar ha gått om mig i detta göromål. Han skriver: ”Enligt min erfarenhet kröker sig stickorna om de blir för varma. Ett bra sätt att kolla om kolet är färdigt är att tända eld på röken. När lågan slocknar är kolet färdigt.”

”För att precisera, vit rök är mestadels vattenånga, så den fattar omedelbart eld. I den röken finns användbara gaser (essenser) som spontant kan flamma upp, eller så kan du göra det. När flamman väl dör ut är allt som återstår i burken kol. Och var försiktig med de 5 hålen i behållaren. En cirkulär luftrörelse kan skapas och bränna kolet inuti behållaren. Det är bättre med bara ett hål.”

Tack Matt!

* En konstnär som primärt arbetade med kol brukade kallas för en fusainiste.

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.  

Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri. 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024