Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.

För representativa konstnärer, som målar vad de ser, är det nödvändigt att ha ett friskt öga. Jag föreställer mig att vi alla någon gång har kommit tillbaka till en målning efter några dagar och upptäckt felaktigheter som vi inte lagt märke till tidigare. Detta är en del av problemet. Ju längre vi ser på vårt motiv, desto slöare blir vår uppfattningsförmåga. Lägg därtill det faktum att vår perception tenderar att förändras medan vi målar. Det är som om vårt sinne säger: ”Jag målade det på det sättet så det måste vara rätt”.

Vad kan man då göra åt detta, mer än att ta en paus?

Leonardo da Vinci såg spegeln som målarens mästare. Ibland tolkas detta till att ”spegeln är vår lärare”. Man skulle också kunna säga att spegeln ger oss ett friskt öga.

”När du vill se om din bilds övergripande effekt motsvarar det efter naturen representerade motivet, ta en spegel och placera den så att den reflekterar det faktiska föremålet, och jämför sedan spegelbilden med din bild, och ta noggrant ställning till huruvida motivet i de två bilderna överensstämmer med varandra, med särskilt fokus på spegeln.”

– Leonardo da Vinci (fritt översatt till svenska från engelsk översättning)

Det här var inte enda gången som Leonardo ordinerade denna kur.

”Spegeln borde ses som en hjälp – det vill säga; den platta spegeln – för inom dess yta har ämnen många likheter med en bild; nämligen att du ser bilden skapad på ett plan som visar synliga saker, i relief, och spegeln på ett plan gör detsamma. Bilden är en enda yta, och spegeln är detsamma.” (fritt översatt till svenska från en engelsk översättning)

Här pekar han på det faktum att både spegeln och din bild är tvådimensionella plan. Spegeln plattar till naturen för dig visuellt, likt det som händer när man sluter ett öga.

”…det är säkert att om du inte har en bra förståelse för hur du ska utarbeta din bild kommer det också att verka vara en naturlig sak sett i en stor spegel.” 

I grund och botten säger Leonardo att om man lyckas måla bilden korrekt kommer den också att se korrekt ut i spegeln.

”Jag säger att när du målar borde du ta en platt spegel och ofta titta på ditt arbete genom den, och det kommer då att ses omvänt, och det kommer verka som att det har skapats av någon annan mästares hand, och du kommer lättare att kunna bedöma dess felaktigheter än på något annat sätt.” (fritt översatt till svenska från engelsk översättning)

Det är så Leonardo förklarar ett friskt öga.

”Det är också tillrådligt att gå en bit bort, eftersom verket då ter sig mindre, och man kan ta in mer av det med ett ögonkast, och brist på harmoni eller proportion i de olika delarna och i objektets färger kan lättare ses.”

Jag lägger till detta sista citat eftersom det handlar om att ha ett friskt öga. Med det sagt, det hör också till vårt huvudämne – spegeln. Mer om det längre ned.

Vad var en spegel på Leonardos tid?

Även om Leonardo talar om en ”stor spegel” i ett av citaten så var stora speglar troligen inte så vanliga innan barocken. Då använde man antingen handspegel eller en inramad spegel. Merparten av speglar heller inte gjorda av glass utan av högpolerad metall. Denna artikel i 19 delar ger bra information om speglar på renässansen, även om den inte är direkt relaterad till konstnärlig verksamhet. Den här första paragrafen är en intressant redogörelse för vad som krävdes för att skapa stora, platta speglar.

Solomon J. Solomon skrev i sin bok ”The Practice of Oil Painting" (1911):

”Utan glasets hjälp är det nästan omöjligt att avgöra, eller reproducera, med något anspråk på trovärdighet, subtiliteterna av en form som vi önskar realisera. Referens till en handspegel genom vilken modellen och teckningen kan ses med en och samma blick kan inte göras för ofta, och vi måste försäkra oss om att egenskaperna hos den ena stämmer överens med dem hos den andra.”

Läs Solomons ord noga igen. Du kommer att lägga märke till att han, liksom Leonardo i det första av citaten, föreslår att både målningen och objektet ska ses i spegeln, tillsammans. Detta förslag innebär inte nödvändigtvis en sight-size-uppställing. Det skulle emellertid passa väldigt bra för det.

Jag hoppas att Solomons visdom har nått fram: ”Utan glasets hjälp är det nästan omöjligt” att korrekt reproducera vad man ser, och se korrekt. Överdrivet eller inte – man behöver en spegel.

Philip de László, som jag skrev om här, hade också en åsikt om saken:

”Främsta värdet [med spegeln] är att den ger mig en ny syn på både bilden och modellen och därför gör det möjligt för mig att upptäcka alla fel som kan finnas i teckningen, eller i relationerna mellan toner. Den fungerar som ett friskt öga som ofta kan upptäcka felaktigheter som målaren, som blivit van vid dem, inte har upptäckt. Jag tittar i spegeln då och då som en typ av självkritik. Spegeln är i alla fall en ärlig kritiker.”

Så, nu när jag har gjort min poäng tydlig – hur gör man då när man använder en spegel?

Det finns tre sätt.

Första sättet är, som du kan se på fotot av László ovan, att stå på din tittarposition och välja en dimension utifrån vilken du ska jämföra. Avståndet mellan modellens nästipp och kinden, kan vi säga. Du måste känna dig säker på att du har tecknat eller målat den dimensionen korrekt på ditt konstverk, för det är den här dimensionen som kommer att hjälpa dig att placera dig själv korrekt när du använde spegeln.

Medan du står där svänger du dig bort från motivet. Nu, med spegeln i handen, vinklad på så vis att den låter dig se motivet och konstverket inom den, borde du kunna flytta dig, om än så lite, så att den utvalda dimensionen verkar vara densamma på den reflekterade bilden av ditt motiv och den på ditt konstverk. Med andra ord, när du använder spegeln bör avståndet mellan nästippen och kinden vara identiskt på modellen och på målningen, precis som det var när du såg den direkt på uppställningen. Det är så här du kan bli säker på att du tittar på uppställningens spegelbild korrekt.

Det andra sättet att använda spegeln är att stå på din tittarpositione och hålla spegeln över ögonbrynen. Luta dig bakåt tills du kan se reflektionen av uppställningen i den. Själv tycker jag att detta sätt inte är lika effektivt som det första. Jag har inga bevis, men jag känner att den uppochnedvända reflektionen (i den här metoden) är mindre av ett friskt öga än den omvända (i den första metoden). Jag har en känsla av att eftersom linsen i ögat vänder upp och ned på bilden, och hjärnan sedan vänder på den igen, är man någonstans visuellt medveten om den inverterade bilden. Oavsett så brukar jag upptäcka fler fel när jag ser på bilden omvänt.

Det tredje sättet är att montera en stor spegel längst bak i ateljén, eller sätta den på hjul. Jag har gjort båda varianterna vid olika tillfällen. När jag använde den väggmonterade ramade jag in spegeln i en kraftig bildram och satte korshållare över alla fyra hörnen. Sedan monterade jag spegeln på väggen med hjälp av stora gångjärn. Monteringen var på den sida av spegeln som var längst från min ljuskälla. Gångjärnen gjorde det möjligt för mig att vrida spegeln och på så sätt var det lättare för mig att placera mig själv korrekt när jag använde den.

På många sätt var den monterade versionen lättare att använda och den gav mig fler möjligheter att placera min uppställning.

Både en väggmonterad och en hjulmonterad uppställning gör det möjligt att få lite distans, vilket inte går med de två första metoderna. Det är vad jag hänvisade till tidigare, relaterat till det sista Leonardo-citatet.

”Det är också tillrådligt att gå en bit bort, eftersom verket då ter sig mindre, och man kan ta in mer av det med ett ögonkast, och brist på harmoni eller proportion i de olika delarna och i objektets färger kan lättare ses.”

– Leonardo da Vinci (fritt översatt till svenska från engelsk översättning)

Du förstår, när man använder en monterad spegel (som man inte behöver hålla i), är det möjligt att positionera den och sig själv på ett sådant sätt att man nästan kan dubblera avståndet från uppställningen, både bokstavligt och visuellt. Det krångliga är att hitta den rätta vinkeln med spegeln och var du ska stå. Detta är inte något som man lätt kan förklara, man måste själv prova. Om du har en tillräckligt stor spegel, gör ett försök. Du kan använda ett överblivet staffli som stöd om du skulle föredra att inte montera den på hjul eller på väggen.

Oavsett vilken metod du väljer bör du jobba med spegeln på samma sätt som du gör när du tittar direkt på uppställningen. Kisa, blinka med ögonen fram och tillbaka och så vidare, vilket är användbart och lika viktigt oavsett hur du tittar på uppställningen.

Kom ihåg vad Solomon sade: man kan inte referera till spegeln för ofta.

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.