Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.

För att förstå den här artikeln, läs först min artikel om ”Den andra impressionismen” om du inte redan har gjort det, följt av del 1 och del 2 i den här serien.

I tidigare artiklar har jag förklarat att impressionistiskt seende är beroende av att man ser kontextuellt. I det avseendet tog jag främst upp former, valörer och kanter. Äntligen, kanske någon säger, har vi kommit fram till att se färger impressionistiskt.

Innan du läser vidare (men efter att ha läst de tidigare artiklarna som jag länkat till ovan), gå till den här sidan och gör ditt bästa i färgtestet. Det underlättar om du använder en kvalitétsskärm i ett mörkt rum. När du ändå är där kan du lika gärna passa på att läsa vad det står på den sidan.

Välkommen tillbaka. Hur gick det?

Med vårt syfte är det viktigare att du är medveten om processen du gick igenom när du gjorde testet än att du fick ett bra resultat. Nedan är sista raden i testet, innan några ändringar är gjorda. Ta ett ögonblick och fundera på vad som gick genom ditt huvud när du bestämde var du skulle flytta färgerna.

Vilken tanke låg bakom de första dragen?

Färgerna är placerade mellan två ytterligheter, en blåaktig färg till vänster och en rödaktig till höger (en relativt kall och varm (1), bekvämt nog). Först av allt valde du troligen en ytterlighet och tittade sedan igenom resten av färgerna för att hitta nästa färg utifrån den. Genom att avgöra hur rätt du hade med det valet, blev det mycket lättare efter det, eftersom du nu hade en bättre förståelse för nyansernas omfång. Som andra steg försökte du antagligen att hitta nästa färg efter den första.

Ta nu en titt på den nästan färdigställda versionen nedan.

Även när du är så här nära mål är processen densamma. Ett lyckat resultat beror helt på en korrekt observation av relationer mellan rutorna. Du jämför en av dem med nästa och kanske även med ytterligare några som ligger i närheten.

En impressionist blandar oftast sina färger medan han eller hon jämför dem med övriga färger i scenen. De skulle sällan, om någonsin, försöka blanda färg medan de tittar på målfärgen isolerat.

Ta nu en titt på den optiska illusionen nedan. Försök att avgöra vilket rutpar som har samma färgton (en impressionist definierar färger som toner). När du har bestämt dig för vilka som matchar kan du se svaret längst ned i artikeln.

Medan du gör demonstrationen ovan jämför du fortfarande, men den jämförelsen är svårare på grund av kontexten. Rutorna i fråga är omgivna av en färg som påverkar ditt seende, vilket gör det svårare att jämföra. Även om det är en illusion är den här situationen vanlig i den verkliga världen. Ibland är det färg, som i bilden ovan. Andra gånger rör det sig om valör, som när du tittar på en scen med starka kontraster. För det mesta handlar det om både valör och färg samtidigt.

”Det mänskliga ögats förmåga att korrekt uppfatta färgen påverkas av de omgivande färgerna, ett fenomen som är känt som simultan kontrast.”

– Citat från X-Rite Color Challenge Page

Om han målade rutorna i illusionen ovan skulle impressionisten måla dem som han såg dem – som en helhet. Han skulle måla rutorna i olika färger även om, eller kanske på grund av, att det är en illusion. Han vill att betraktaren ska se effekten såsom han uppfattade den. Jag kallar detta för posteffekt-måleri.

Omvänt, om han målade färgerna som de ses isolerade från varandra skulle det vara preeffekt-måleri. Det skulle då vara upp till betraktarens öga att skapa illusionen.

Så, hur går man till väga när man ser en färg kontextuellt utan att titta direkt på den? Antingen tittar man bort (som tidigare förklarat här), eller så tittar du med oskärpa.

Alla har säkert sett karikatyren av konstnären som håller upp tummen medan han tittar på en målning eller en scen. Ibland ligger det en sanning i skämt, och så är fallet här.

Som jag skrev i en annan artikel så måste du kisa för att lättare se förenklade valörer. Men för att lättare se relationerna mellan färger måste du se med oskärpa. Emellertid är det inte så lätt för alla att göra detta, och det är där din tumme eller din pensel kommer till användning. Att hålla upp någotdera, visuellt in i scenen, ger dig någonting att fokusera på som är fysiskt frånvarande i scenen men samtidigt är synligt i scenen. När du fokuserar på din tumme kan du lättare se scenen relativt eftersom den inte är i fokus. Sedan skulle du gå vidare med att bedöma färgtonerna och deras relationer baserat på hur de ser ut i oskärpa eller indirekt fokus.

Nej, du behöver inte vara i sight-size för att korrekt bedöma hur färgtoner relaterar till varandra. Men det underlättar verkligen.

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.

Fotnoter:

1. Termerna varm och kall var vanliga i ateljéerna, men nu är de inte lika populära på grund av sin vaghet. Jag kan förstå om man ogillar dem, särskilt om man inte är tränad i att använda dem av någon som kontinuerligt kan rätta en medan man använder termerna. Det är en utvecklad tanke- och åtgärdsprocess som kan ta tid att behärska. Finns det ett bättre sätt? Inte helt och hållet för en impressionist, skulle jag säga. Att jämföra form, valör, färg och kant genom motsatta kontraster är en viktig princip i tillvägagångssättet. Att splittra observationen av valör och färg i något annat lutar starkt mot isolering, vilket är ett helt anitimpressionistiskt seende.