Sight-Size: Den andra impressionismen
Claude Monet, "Impression, Soleil Levant" (1872), detalj.


Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.

Begreppen Impressionism och Impressionister syftar vanligen på en konströrelse från slutet av 1800-talet, och dess anhängare. Ordet impressionist var från början ett nedsättande ord för att beskriva Monets målning Impression, Sunrise. Att definiera de egenskaper som gör Impressionismen impressionistisk är lite svårare. (1)

Engelska Wikipedia beskriver impressionism så här:
”Kännetecknande för impressionistiska målningar är relativt små, tunna men synliga penseldrag, öppen komposition, betoning på en exakt avbildning av ljusets föränderliga egenskaper (ofta med tonvikt på tidens gång), vardagsscener, rörelse som ett avgörande inslag i människans perception och erfarenhet, och ovanliga synvinklar.” (2)

Så långt Wikipedia.

Vår nuvarande brist på klarhet i frågan är inget nytt. R.A.M. Stevenson, som jag har citerat några gånger i mina tidigare artiklar, beskriver i sin monografi om Velazquez hur allmänheten sannolikt skulle definiera impressionism under dess glansdagar:”Många människor, när de talar om impressionism antyder de att det måste vara omodellerat, knappt ritat, grov yta, fult, åtminstone är det vanligt i ämnet. Andra gör gällande att vad annat den än kan göra så måste den representera, som en ögonblickligt fotografi, övergående rörelser med prickar och fläckar, och visa upp märkliga och verkligt oimpressionistiska attityder som aldrig skådats i verkliga livet, men som mekaniskt uppenbaras av kameran.” (3)

Det fanns emellertid andra målare som målade impressionsitiskt samtidigt som de strävade efter noggrannhet i teckning, valör och färg. Gammell hävdade: ”Även om namnet ’impressionist’ först användes hånfullt om en liten grupp av franska landskapsmålare, har det sedan dess fått en vidare mening och används nu i stor utsträckning för att beteckna hela den kategori av målare, vilken period de än var verksamma, som huvudsakligen har ägnat sig åt att återge sina intryck av den visuella världen. Ordet ’impressionism’ antyder föredömligt detta syfte och skiljer det från en realism som söker imitera utseenden.” (4)

Gammell skrev detta 1946, men redan 50 år tidigare sade Stevenson nästan samma sak.

Frank Benson, The Sunny Window (1919)

I en biografi om sin huvudlärare William Mcgregor Paxton visar Gammell att denna definition av impressionism var mycket bred, och inte begränsad till att beskriva en liten grupp. 

”När allt kommer omkring är de element i måleri som vi kallar impressionism helt enkelt det bildliga uttrycket för en konstnärs reaktion på sina synintryck… Närhelst en målare transkriberar ett synintryck på papper eller duk, i den månen är han en impressionist. Det är sedemera uppenbart att alla målare som har representation som en del av sin avsikt, till en viss grad har varit impressionister." (6)

– R.H. Ives Gammell 

I sin korta biografi om Degas från 1961 (The Shop-Talk of Edgar Degas) skriver Gammell: ”Skrivet med stort I används ordet Impressionist nu vanligen för att beteckna gruppen under Claude Monets ledning. Degas var förstås också en impressionist i ordets vida bemärkelse, vilken inkluderar alla målare som främst försöker att registrera sina synintryck med färg.” (7)

För att åstadkomma en riktig, visuell impression i en målning, som Stevenson, Gammell och andra på den tiden definierade det, måste man studera naturen direkt och konsekvent såsom man ser den.

”Den impressionistiska målarens centrala egenskap är hans attityd gentemot det som, på ateljéspråk, ofta kallas natur. Ordet 'natur' har länge varit allmänt vedertaget bland målare för att beteckna objektivt iakttagna aspekter av den visuella världen. Dessa aspekter kan jämföras med en konstnärs representation av dem, och när representationen avviker från föremålet den representerar, kan divergensen tryggt hänföras till konstnärens defekta iakttagelseförmåga, otillräckligheten i hans återgivning eller hans avsiktliga ändring. Naturen utgör återgivningens startpunkt, liksom den slutförda produktens bedömningsgrund.” (8)

Joseph DeCamp, The Blue Cup (1909).

En del av citaten ovan verkar antyda att allt den impressionistiska konstnären gör är att direkt kopiera naturen (9). Men, denna tolkning skulle vara ett misstag. En av USA:s största landskapsmålare, George Inness, sade att måleri är som naturen sedd genom ett temperament. Gammell skulle inte ha haft några invändningar. Kom ihåg att han sade: "Ordet ’impressionism’ antyder föredömligt detta syfte och skiljer det från en realism som söker imitera utseenden.” (10)

I ett annat exempel på tal om Paxtons hantverksskicklighet skriver Gammell: ”när han en gång fastställt sina former korrekt, tenderar varje sakkunnig hantverkare att ändra lite på dem, som en anpassning till hans personliga stilkänsla. För DeCamp resulterade detta i en betoning på plana ytor, medan Paxton dröjde sig kvar vid kurvorna.” (11)

Dennis Miller Bunker The Pool, Medfield (1889).

Denna typ av impressionism kallas också enhetlig verkan och att se helheten. Gammell beskrev detta mycket bra i sin biografi om den amerikanska konstnären Dennis Miller Bunker och även senare i sin biografi om Paxton:

"En väsentlig egenskap i all bildkonst är enhetlig verkan, och denna enhetlighet förstörs av varje detalj som anges i ett falskt förhållande till de övriga komponenterna i bilden. Detta är särdeles sant [när] syftet är att återskapa på duken det intryck som gjorts på målarens öga… För att uppnå detta ändamål måste varje detalj fastställas med precis den grad av definition och färgsättning som den håller för ögat när fokus justeras för att inkludera hela scenen som avbildas. Att enskilt notera individuella detaljer förstör omedelbart intryckens nödvändiga enhetlighet och förvandlar duken till en sammanställning av separat iakttagna visuella fakta. Detta resulterar alltid i ett hårt, torrt utseende som förstör effektens hela vidd och är störande även för dem som är helt omedvetna om dess tekniska orsaker.” (12)

”Valet av visuellt fokus är av yttersta vikt för alla målare som vill återge naturen som den ter sig för deras ögon. Det är välkänt, och lätt att verifiera, att när vi ser på saker justerar vi synens fokus till det aktuella syftet. När vi fokuserar på ett litet område verkar de omgivande objekten suddigare ju längre bort från fokus centrum de befinner sig. Å andra sidan, när vi breddar vårt synfält för att ta in ett större område framträder ingen enskild detalj skarpare. För att fastställa och hålla ett enskilt visuellt fokus när vi målar en bild, och definierar föremålen exakt i förhållande till detta särskilda fokus, är ett stort problem i impressionistiskt målari. Den perfekta lösningen på det problemet medför en storslagen stil som kan studeras i Velazquez och Vermeers mogna verk." (13)

Edmund Tarbell, Reverie (1913).

Att uppnå enhetlig verkan i en målning är ingen liten uppgift och kan vara ett tröttsamt jobb för konstnären. ”Att måla av naturen såsom impressionistiska konstnärer tolkar och utför det, är i grund och botten ett kreativt jobb. Personer som inte förstår denna typ av konst föreställer sig att det är någon slags rutinmässigt kopierande, en uppgift som ögat och handen utför nästan mekaniskt. Denna fullständigt felaktiga uppfattning kan verka underbyggas av vanan att samtala med sina modeller som de flesta porträttmålare kultiverat, en nödvändig del av deras jobb vilket i hög grad ökar utmattningen när man målar. Faktum är, emellertid, att göra en syntes av observerade visuella fakta, den fundamentala handlingen i impressionistiskt måleri, är en exceptionellt utmattande form av mental aktivitet till vilken kan läggas till den fysiska utmattningen av att gå fram och tillbaka framför duken. Anspänningen som kommer med denna typ av jobb är också ansenlig ” (14)

Många målare på 1900-talet som bar vidare traditionen och strävade efter enhetlig verkan var amerikaner, verksamma i Boston. De blev kända som The Boston School och The Ten. Gammell, vars huvudutbildning kom från Paxton (som var del av The Boston School), förde vidare denna tradition till Richard Lack och så vidare.

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.

Fotnoter och referenser:

1. Lägg märke till att “i” skrivs med gemener på engelska. Denna överenskommelse hade sin början strax efter uppkomsten av impressionist-rörelsen som ett sätt att särskilja rörelsen, som på engelska skrivs med "I" som versal, från den bredare metoden att måla av naturen direkt. 
2. Wikipedia article on Impressionism, retrieved March 24, 2011.
3. R.A.M. Stevenson, Velasquez, George Bell & Sons, London, 1906, page 121.
4. R.H. Ives Gammell, Twilight of Painting, Parnassus Imprints, Orleans, MA, 1946, page 67.
5. R.A.M. Stevenson, Velasquez, George Bell & Sons, London, 1899, pages 113-125.
6. R.H. Ives Gammell, William McGregor Paxton: 1869-1941, Indianapolis Museum of Art, 1979, page 19.
7. R. H. Ives Gammell, The Shop-Talk of Edgar Degas, ed. University Press, Boston, 1961, page 6.
8. R.H. Ives Gammell, ibid., page 19.
9. Bear in mind we are speaking of trained painters, not students.
10. R.H. Ives Gammell, op cit., page 67.
11. R.H. Ives Gammell, op cit., page 54.
12. R.H. Ives Gammell, Dennis Miller Bunker, Coward-McCann Inc., New York, 1953, page 65.
13. R.H. Ives Gammell, op cit., page 37.
14. R.H. Ives Gammell, op cit., page 44.