Sedan ämbetsansvarsreformen infördes 1976 är det personliga ansvarsutkrävandet för offentligt anställda mindre omfattande.

För offentligt anställda finns ett straffrättsligt, ett skadeståndsrättsligt och ett arbetsrättsligt ansvar där det senare består av ett disciplinansvar och regler om avskedande och uppsägning.

Utredningen ”En skärpt syn på brott mot journalister och utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner” redogör för tjänstemannaansvaret, historiskt och i dag. ”Disciplinansvaret innebär att en arbetstagare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa, får någon påföljd inte meddelas.” Påföljderna är varning och löneavdrag.

Disciplinansvaret finns i lagen om offentlig anställning, LOA, och gäller inte anställda i kommun, region eller kommunalförbund. Kommunanställda omfattas i stället av ett kollektivavtalsreglerat disciplinansvar.

Ämbetsansvarsreformen genomfördes 1976. Innan dess kunde en statligt anställd utdömas straffrättsligt ansvar för tjänstefel för i princip varje fel eller försummelse. Det gällde om man inte följde lagen, andra instruktioner eller tjänstens beskaffenhet, på grund av försummelse, oförstånd eller oskicklighet. 

För allvarligare brott fanns även ansvar för tjänstemissbruk. Straffen kunde vara böter, fängelse, avsättning eller suspension.

Ämbetsansvarsreformen syftade till att skapa ett sanktionssystem med straffrättsliga och utomstraffrättsliga påföljder. Eftersom bestämmelserna enbart gällde i myndighetsutövning minskade det antal tjänstemän som omfattades avsevärt.

Få tjänstemän åtalas i dag och då oftast inom rättsväsendet. Åklagare menar att ett bidragande skäl till det kan vara att den lagstiftning som dessa yrkesgrupper agerar utifrån är relativt tydlig och specifik, till skillnad från andra yrkesgrupper. Om grunderna för hur bedömningarna ska göras inte är tydliga blir det svårt att avgöra när någon kan sägas ha åsidosatt vad som gäller för uppgiften, menar man.

Källa: Regeringen