En Sibeliusfestival har genomförts av chefsdirigenten Sakari Oramo, Filharmonikerna och olika solister på Konserthuset i Stockholm. Klassiker från Sibelius verk har framförts och det hela blir ett gediget och mycket vackert avslut för Oramo.

De fyra finalkonserterna avslutar, som skrivits i en tidigare artikel, Sakari Oramos tid som chefsdirigent för Kungliga Filharmonikerna. De ligger nu ute för lyssning på Konserthuset Play. Det är fint att Oramo tar upp och framför de stora klassikerna. 

Han själv ser symfonierna som en stor cykel och förknippar dem med olika årstider.

– Hela kedjan av symfonierna har en cyklisk natur och följer årstiderna. Den första konserten är våren och det hela avslutas med den sjätte och sjunde symfonin som är sommar och höst, säger Oramo i ett samtal på Konserthusets hemsida.

Grand finale I: Den första symfonin börjar med ett ensamt solo uttrycksfullt spelat av Hermann Stefansson på klarinett. Under klarinettens melodi ligger en matta av svagt mullrande pukor. Solot presenterar små och viktiga bitar av symfonins teman. 

Påföljande skifte till det medryckande stråkpartiet är starten på en innehållsrik resa i olika landskap. En resa som genomförs nyansrikt och kraftfullt.

Orkesterns berörande och innerliga värme i starten av andra satsen är särskilt vackert. En sats som så småningom utvecklas dramatiskt. Filharmonikerna och Oramo fyller stundtals konserthuset med grönska och vårfåglar i en värld blandad av skuggor och ljus. Det mullrar, blixtrar och det är bitvis som om en hjälte eller en gud är med i berättelsen.

Den andra symfonin är en av de mest spelade av Sibelius symfonier. Efter uruppförandet blev symfonin en symbol för den finska befrielsen från ryssarna. Verket har spelats många gånger av Filharmonikerna. Nu spelas det för 153:e gången.  

Jämfört med den första symfonin är den här mer ljus och klassisk, särskilt i den första satsen. Den inleds med det luftiga och böljande stråket i D-dur. Den andra satsen startar med celli och kontrabasar som samspelt och precist spelar pizzicato.

Under det mystiska pizzicatotassandet kommer fagotternas melodi i d-moll in. Idén till fagott-temat fick Sibelius i Italien när han fick en slags vision av döden. I Florens komponerade han sedan ett ljusare tema i C-dur, vilket blev andratemat i samma sats. Över det skrev han ”Kristus”. Kanske finns någon slags tanke på död och uppvaknande? 

Den dramatiska och heroiska kampen i ljus och mörker leder fram till det böljande, ljusa stråket och de klara trumpeternas fanfarliknande melodi. Efter ytterligare passager nås det bländande och triumfatoriska slutet. Mycket färgrikt spelat.

Grand Finale II: I symfoni nummer tre, som har lättare  instrumentering och är mer avskalad, finns det tydliga folkmusikaliska inslag. Den tredje satsen beskriver Sibelius själv som ”tankens klarnande från kaos”. Även här visar orkestern upp sin fina spelglädje. Anu Komsi sjunger sedan uttrycksfullt verket Luannotar.

I den kärvare symfoni nummer fyra är uttrycket mer ångestladdat och fullt med många frågor. Det är kanske Sibelius mest inåtvända symfoni. Verket skrevs under en svår tid då Sibelius precis överlevt en cancersjukdom.

Grand Finale III: Konserten inleds med Sibelius Finlandia som pampigt framförs av Filharmonikerna. Lisa Batiashvili spelar sedan med fin känsla, nerv och intensitet i följande violinkonsert. Konserten avslutas med symfoni nummer fem. 

Sibelius skrev till sin vän om symfoni nummer fem ”Gud öppnar sin dörr för en stund, och hans orkester spelar den femte symfonin.” Han skrev också samma år: ”På kvällen med symfonin. Denna viktiga syssla som fascinerar mig på ett hemlighetsfullt sätt. Det är som om Gud Fader hade kastat ner bitar av en mosaik från himmelens golv och bett mig reda ut hur mönstret har varit.”

Grand Finale IV: Det är en ljus klang som dominerar hos bland annat flöjterna och stråket i den sjätte symfonin. Det finns också en slags renhet i stycket. Sibelius själv tyckte att ”Den sjätte symfonin alltid förde doften av första snön i tankarna.”  

Följande verk är två stycken för cello och orkester. Den första delen heter Lovsång: Jubla min själ och den andra Hängivenhet: Från djupet av mitt hjärta. Det är just så som Johannes Rostamo spelar –  av hela sitt hjärta.

Som avslut framförs den sjunde symfonin som första gången uruppfördes i Stockholm 1924 under namnet Fantasia sinfonica. Verket fick sedan namnet symfoni nummer 7. Symfonin är en enda lång sats och innehåller partier i olika tempon som möts på ett kalejdoskopiskt sätt. Här är det olika krafter som släpps lösa, möts och verkar.

Den glöd, intensitet och innerlighet som Filharmonikerna spelar med i slutet av  symfonin visar orkesterns stora och innerliga värme. 

Filharmonikerna framför de sju symfonierna och övriga verk övertygande och uttrycksfullt efter Sakari Oramo som med pondus och stor Sibeliuskännedom formar musiken till ett musikaliskt äventyr. 

Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!