Att försvaret skulle bli skådeplatsen för nästa förvirrade mediala rundgång var kanske inte oväntat. Den ännu oförlösta Natoprocessen, tillsammans med fortsatta internationella konflikter som påverkar Sverige, har gjort försvarsfrågan högaktuell.

Folk och försvar brukar också fungera lite som ett enfråges-Almedalen efter helgerna. Talen av statsministern, ministern för civilt försvar, och överbefälhavaren har tillsammans satt igång så många processer och metadebatter att det skulle fylla hela denna sida att bara försöka räkna upp dem kortfattat.

Men om man lämnar det partipolitiska krypskyttet och de mest pinsamma ”tänk på barnen”-vinklarna därhän så har det mesta kretsat kring ett konstaterande att ja, Sverige kan hamna i krig, och ja, folk bör ta till sig detta och förbereda sig lite bättre, mentalt och praktiskt. Det här är i grunden okontroversiellt, men svensk debatt lider av en besynnerlig åkomma som ett resultat av för många och snabba svängningar och räkningar som aldrig gjorts upp. Åkomman har inslag av både tinnitus, dykarsjuka och fantomsmärtor, och den innebär att det är väldigt svårt att ta upp en enda fråga utan att debatten börjar handla om saker som inte är konkret närvarande, men som leder till enormt obehag.