Våld är fel, men i kultur- och medievärlden tycks det ibland bero på vem som slår och vem som blir slagen. Bråket mellan Stefan Holm och Emil Persson har väckt frågan om politiska sympatier får avgöra vad som är ett övergrepp och vad som betraktas som en hjälteinsats. När den egna sidans våld ursäktas sätts både moralen och principen om allas likhet inför lagen på prov.
Våld är alltid fel. Fel, fel, fel. Därom är väl de flesta av oss överens, åtminstone på en aggregerad nivå. Vore fysiskt våld ett absolut tabu skulle vi ju inte ha haft några krig, åtminstone inte den sortens krig som dödar.
Men i det civila livet förekom- mer en annan form av krigföring – ett krig med ord. Och även ord kan bli till kulor som sårar. Då kan svaret ibland bli handgripligt. Det hände under årets bokmässa i Göteborg, när idrottsstjärnan Stefan Holm tog stryptag på medieprofilen Emil Persson för att han åtta år tidigare kläckt ur sig ett osmakligt skämt om Holms då 14-årige son i ett humorprogram på Kanal 5. Konfrontationen skedde inför öppen ridå och blev omedelbart en riksnyhet. I det åtföljande medieståhejet uppstod en hetsig debatt där Staffan Holms bristande impulskontroll fick en politisk innebörd. Från vissa håll ville man nämligen se den forna höjdhoppsstjärnans tilltag som en hjälteinsats för att han tagit en kultursnobb i kragen, vilket genast fick den vänsterliberala tyckonomin att gå i stabsläge. Alex Schulman stod i främsta ledet och trumpetade ut från sitt högsäte på DN att han kände ”ett enormt äckel” av att Stefan Holm hyllades.













