Författaren, radioprataren, pianisten och USA:s främsta expert på 1900-talspianister David Dubal, har ägnat morgonen åt att öva på ett mästerverk. Han jobbar med Edvard Griegs "Ballade i form av variasjoner over en norsk folkvise" – ett stycke han har tränat på i åratal. Varje försök att blåsa liv i en stor mästares arbete är dock värt det, säger han.
Dubal pratar sig varm om klassikerna, som han menar är viktigare nu än någonsin:
– Vart ska vi vända oss om inte till klassikerna, för att undgå att falla i förtvivlan?
Klassiska verk har djupa innebörder. De kan förklara essensen av "Homo sapiens" – den förnuftiga människan, den visa människan, säger han.
Många anser att Beethoven tog konsten att skapa sublim inre mening till sin fulländning i sina verk. Han var en av dem som gjorde den "största intellektuella gärningen, genom att ta ljud, en abstraktion utan ord, och ge det mening", säger Dubal.
En Rembrandt-målning kan leda oss till kunskap om oss själva – en kunskap som en gång i tiden värderades som en av de högsta dygderna. Konsthistorikern Kenneth Clark sade om Rembrandts självporträtt: "Genom honom umgås vi med vår egen sort, på ett sätt som vi aldrig skulle ha gjort utan hans genomträngande blick".
Enligt Dubal kan klassikerna återställa vår mänsklighet, vår känslighet och vår estetiska sensibilitet.
Homo mekanikus
Att vara människa fullt ut är att ha en djup koppling till andra, liksom till frukten av ens arbete. Fram till 1800-talet var alla människor hantverkare, säger Dubal. Människor var stolta över att utföra sina arbeten väl, och även över att leva sina liv väl.
Med tiden, successivt med varje mekanisk uppfinning, rörde sig mänskligheten bort från den intima kopplingen till andra människor och till arbetet. När bilen och det löpande bandet kom, till exempel, förlorade fabriksarbetarna tillfredsställelsen över att utföra sina arbeten väl. De förlorade kunskapen om hur man tillverkar en hel produkt.
Den brustna kopplingen till arbetet får fruktansvärda konsekvenser, säger Dubal:
– Förstod piloterna som transporterade atombomben fysiken bakom bomben de transporterade? Förstod de vilken typ av förstörelse de skulle släppa lös? Nej.
Piloterna var avskurna från konsekvenserna av sitt agerande: genom att trycka på en knapp, vilket öppnade en lucka och släppte en bomb, fick de staden Hiroshima och tiotusentals liv att gå upp i rök på bara några sekunder.
Samtidigt som vi avskiljdes från arbetet löstes kopplingarna till andra människor upp. Till exempel ledde bilberoendet inte bara tills att en förgiftad värld, utan även till att vi flyttade så långt ifrån de som vi känner att vi inte längre var beroende av varandra. Det trasade sönder vår känsla för familj och samhälle.
Idag, i vår förmodat sammankopplade värld, är isoleringen total, anser Dubal.
– Det är inte sociala medier, det är asociala medier, säger han.
Upplevelsen av att vi kan nå ut till andra vilken tid på dygnet som helst har ersatt djupa och autentiska relationer.
– Ingen skriver brev längre. Breven fick oss att sitta ensamma och reflektera över vad vi ville säga, på djupet. Barn lär sig inte ens skrivstil längre, trots att handstil var ett vackert hantverk en gång i tiden.
– Nu bemästras vi av maskiner som internet och iPhone, och vi har blivit deras slavar, beroende.
Människan har förvandlats till "Homo mekanikus – den prylfixerade människan", säger Dubal.
Den estetiska förlusten
1980 vann Dubal radiopriset George Foster Peabody Award för serien "Conversations with Horowitz", och 1994 fick han en Emmy för sin dokumentär "The Golden Age of the Piano".
Han leder fortfarande radioprogrammet "Reflections From the Keyboard: The Piano in Comparative Performance" för radiokanalen WQXR i New York, som uteslutande spelar klassisk musik.
Precis såsom hans framgångsrika radiokarriär antyder har Dubal förlitat sig på radio och annan teknologi för att sprida kunskap om "den djupt mänskliga musikkonsten". Men han undviker gärna teknologiska lösningar så långt det är möjligt.
Hans böcker: "The Essential Canon of Classical Music", "The Art of the Piano", "Reflections From the Keyboard" och "Evenings with Horowitz" skrevs för hand, eftersom han avsiktligt aldrig lärt sig använda tangentbord.
Penna och papper gör det lättare att tänka och känna orden, har han sagt.
Med varje ny maskin rör sig människans värderingar mot snabbhet, bekvämlighet och att leva ett ledigt liv, säger Dubal. På motsvarande sätt förlorar vi mer och mer av vårt estetiska sinne.
LP-skivan har till exempel dragit in miljarder sedan den introducerades i slutet av 40-talet. Dessa plastbitar har för de allra flesta ersatt eget musikskapande och att gå på konsert. Med dem kom också underhållning snarare än musiker in i våra hem.
Med tiden har kvaliteten på underhållningen försämrats. Nuförtiden kallar underhållningsbranschen underhållare för artister, och "kunskaper från tusentals år har ersatts med förstärkningsknep utan någon strukturell innebörd över huvud taget", säger Dubal.
Generellt sett är mycket av popmusiken fruktansvärd, anser han. Han kallar det "ordmusik", eftersom den musikaliska aspekten kommer i andra hand. Medan underhållare höjs till skyarna sopas riktiga artister bort.
– Jag har bevittnat ungdomar som faktiskt avskyr Beethoven. Bara man nämner Beethoven ser de hatiska ut. De som tycker om den här typen av musik kan inte visa det.
Dubal citerar Konfucius, som sade: "För att veta huruvida ett folk styrs väl, om dess lagar är bra eller dåliga, studera musiken de utövar." Det här är en skrämmande anklagelse mot vår kultur, säger Dubal.
Återvända till estetiken
Lyckligtvis har de stora mästarnas konstformer överlevt – såväl musik som konst och litteratur finns tillgängliga för oss.
Vi är fortfarande här, trots allt, och kan göra saker annorlunda: Vi kan lyssna till Chopins pianokonsert nr 2, en komposition så vacker att varje takt kan få oss att gråta.
– Vi kan läsa, skriva en roman, lära oss att teckna. Vi kan köpa ett begagnat piano, börja spela lite Bach, göra något svårt som tar tid att lära sig, och återvända till idén om hantverket. Folk mår så bra av det de skapar.
Vi måste bli amatörer igen, säger Dubal, som med kärlek framför våra färdigheter. Genom att utöva en konstform lär vi oss varför vi föddes, eftersom det att försjunka i klassikerna får oss att höja oss över oljudet i staden och den oupphörliga materiella konsumtionen.
– Titta på stjärnorna, gå på opera, balett. Om vi gjorde de här sakerna, tänk vad snabbt saker och ting skulle bli underbara.
– Jag har aldrig sett människor bli så upplyfta som de som lär sig att uppskatta stor konst. Badar man i konst kommer den att bli balsam för deras sorgsna själar, säger David Dubal.
