Blogg

Petra Krantz Lindgren: För att slippa höra att hon kände fel, valde hon att sluta berätta

Petra Krantz Lindgren

Pappan jag hade framför mig var förtvivlad. Hans 14-åriga dotter hade slutat gå till skolan. Ville inte ens lämna sitt rum. Satt enbart framför datorn. Vad hon gjorde där visste han inte heller. Hon ville inte berätta.

– Hon är som en mussla! Hon berättar ingenting för mig.

Jag frågade pappan när flickan först visat tecken på att inte trivas i skolan.

– Det var när hon började högstadiet. De fick mer läxor och det blev högre tempo. Hon sa ganska ofta att skolan var skit. Ibland skyllde hon på ont i magen för att hon inte ville gå dit.
– Vad gjorde du då?
– Jag tyckte nog faktiskt att hon borde kämpa lite mer än hon gjorde.

Så här hade det fortsatt mellan pappan och dottern och nu, ett år senare, hade flickan alltså slutat gå till skolan och pappan var förtvivlad för att hon helt slutit sig.

Pappan fortsatte berätta hur han försökt förklara för dottern att det krävs ”jävlar anamma” för att ta sig fram i livet. Att man inte bara kan avfärda sådant som är jobbigt som "skit". Ett par gånger hade hon stannat hemma från skolan pga magont, men sedan hade han "satt ner foten" och tvingat iväg henne.

– Frågade du henne varför hon inte ville gå?
– Det var alltid småsaker hon skyllde på: Ena veckan var idrottsläraren för sträng, nästa vecka var hon för mesig, maten var äcklig, en kille i klassen var lite störig …
– Förklarade du för henne att det var småsaker?
– Absolut! Men det gick liksom inte in.

Dotterns verbala protester hade följts av att skolarbetet börjat gå dåligt. När hon för andra gången missade ett prov blev pappan orolig:

– Hon berättade det inte för mig. Jag läste det på skolportalen. När jag försökte prata med henne, verkade hon inte bry sig. Hon slutade inte ens fippla med mobilen under tiden vi pratade.
– Vad gjorde du då?
– Jag sa att om hon inte pluggade inför nästa prov så kunde hon inte få ha kvar mobilen och datorn.


Så här hade det fortsatt mellan pappan och dottern och nu, ett år senare, hade flickan alltså slutat gå till skolan och pappan var förtvivlad för att hon helt slutit sig:

– Jag ser ju att hon mår dåligt, men hur skall jag kunna hjälpa henne när hon inte ens vill berätta för mig vad problemet är!?

 Lyssna för att förstå

Jag kände mig ledsen för både pappans och flickans skull. Pappan ville väl för sin dotter och hade verkligen, tyckte han själv, "gjort allt". Det han – i likhet med många andra föräldrar jag möter – hade missat var att lyssna på sitt barn. Verkligen lyssna. Lyssna för att förstå. Inte för att förklara. Nu var han i ett läge när han verkligen ville förstå sin dotter. Men dottern hade givit upp på honom. För att inte än en gång få höra att hon kände fel och gjorde fel – att det som hänt bara var en liten grej, att hon borde kämpa mer, att hon borde lösa sina problem istället för att klaga – hade hon nu kommit till läget där hon valde att inte längre berätta.

Om vi inte kan respektera deras tankar och känslor inför det lilla, hur skall de då våga lita på att vi kan respektera deras tankar och känslor inför det stora?

Om vi vill att våra barn skall prata med oss när stora saker händer, då underlättar det om vi har lyssnat för att förstå och har accepterat barnets verklighet som sann för dem, när små saker har hänt. Om vi inte kan respektera deras tankar och känslor inför det lilla, hur skall de då våga lita på att vi kan respektera deras tankar och känslor inför det stora?

Det kommer att vara en lång väg för pappan och dottern för att de skall kunna återknyta kontakten. Den är absolut inte omöjlig, för de flesta barn önskar inget hellre än att ha kontakt med sina föräldrar och är villiga att ge dem nya chanser. Men det kommer att krävas att pappan ändrar sina sedan länge invanda kommunikationsstrategier och accepterar att det kommer att ta tid för dottern att utveckla tillit till att han verkligen vill lyssna för att förstå.

Mer på samma tema:

– När goda råd är värdelösa 

– Bortom orden finns känslor. Ser du dem?

– Vad gör man när barn överreagerar eller överdriver sina känslor?

Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.                 

 

Läs mer

Mest lästa

Rekommenderat

Blogg

Petra Krantz Lindgren: För att slippa höra att hon kände fel, valde hon att sluta berätta

Petra Krantz Lindgren

Pappan jag hade framför mig var förtvivlad. Hans 14-åriga dotter hade slutat gå till skolan. Ville inte ens lämna sitt rum. Satt enbart framför datorn. Vad hon gjorde där visste han inte heller. Hon ville inte berätta.

– Hon är som en mussla! Hon berättar ingenting för mig.

Jag frågade pappan när flickan först visat tecken på att inte trivas i skolan.

– Det var när hon började högstadiet. De fick mer läxor och det blev högre tempo. Hon sa ganska ofta att skolan var skit. Ibland skyllde hon på ont i magen för att hon inte ville gå dit.
– Vad gjorde du då?
– Jag tyckte nog faktiskt att hon borde kämpa lite mer än hon gjorde.

Så här hade det fortsatt mellan pappan och dottern och nu, ett år senare, hade flickan alltså slutat gå till skolan och pappan var förtvivlad för att hon helt slutit sig.

Pappan fortsatte berätta hur han försökt förklara för dottern att det krävs ”jävlar anamma” för att ta sig fram i livet. Att man inte bara kan avfärda sådant som är jobbigt som "skit". Ett par gånger hade hon stannat hemma från skolan pga magont, men sedan hade han "satt ner foten" och tvingat iväg henne.

– Frågade du henne varför hon inte ville gå?
– Det var alltid småsaker hon skyllde på: Ena veckan var idrottsläraren för sträng, nästa vecka var hon för mesig, maten var äcklig, en kille i klassen var lite störig …
– Förklarade du för henne att det var småsaker?
– Absolut! Men det gick liksom inte in.

Dotterns verbala protester hade följts av att skolarbetet börjat gå dåligt. När hon för andra gången missade ett prov blev pappan orolig:

– Hon berättade det inte för mig. Jag läste det på skolportalen. När jag försökte prata med henne, verkade hon inte bry sig. Hon slutade inte ens fippla med mobilen under tiden vi pratade.
– Vad gjorde du då?
– Jag sa att om hon inte pluggade inför nästa prov så kunde hon inte få ha kvar mobilen och datorn.


Så här hade det fortsatt mellan pappan och dottern och nu, ett år senare, hade flickan alltså slutat gå till skolan och pappan var förtvivlad för att hon helt slutit sig:

– Jag ser ju att hon mår dåligt, men hur skall jag kunna hjälpa henne när hon inte ens vill berätta för mig vad problemet är!?

 Lyssna för att förstå

Jag kände mig ledsen för både pappans och flickans skull. Pappan ville väl för sin dotter och hade verkligen, tyckte han själv, "gjort allt". Det han – i likhet med många andra föräldrar jag möter – hade missat var att lyssna på sitt barn. Verkligen lyssna. Lyssna för att förstå. Inte för att förklara. Nu var han i ett läge när han verkligen ville förstå sin dotter. Men dottern hade givit upp på honom. För att inte än en gång få höra att hon kände fel och gjorde fel – att det som hänt bara var en liten grej, att hon borde kämpa mer, att hon borde lösa sina problem istället för att klaga – hade hon nu kommit till läget där hon valde att inte längre berätta.

Om vi inte kan respektera deras tankar och känslor inför det lilla, hur skall de då våga lita på att vi kan respektera deras tankar och känslor inför det stora?

Om vi vill att våra barn skall prata med oss när stora saker händer, då underlättar det om vi har lyssnat för att förstå och har accepterat barnets verklighet som sann för dem, när små saker har hänt. Om vi inte kan respektera deras tankar och känslor inför det lilla, hur skall de då våga lita på att vi kan respektera deras tankar och känslor inför det stora?

Det kommer att vara en lång väg för pappan och dottern för att de skall kunna återknyta kontakten. Den är absolut inte omöjlig, för de flesta barn önskar inget hellre än att ha kontakt med sina föräldrar och är villiga att ge dem nya chanser. Men det kommer att krävas att pappan ändrar sina sedan länge invanda kommunikationsstrategier och accepterar att det kommer att ta tid för dottern att utveckla tillit till att han verkligen vill lyssna för att förstå.

Mer på samma tema:

– När goda råd är värdelösa 

– Bortom orden finns känslor. Ser du dem?

– Vad gör man när barn överreagerar eller överdriver sina känslor?

Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.                 

 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024