Petra Krantz Lindgren: När goda råd är värdelösa
Föreläser och skriver om ömsesidig respekt och samarbete mellan vuxna och barn


Jag har lagt märke till att många vuxna tycks ha en inbyggd rådgivningsreflex som aktiveras i samvaro med barn. När barn berättar om problem och utmaningar i sina liv levererar de vuxna omgående ett råd.

– Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar!
– Vet du, om du struntar i Amanda så tröttnar hon snart på att reta dig.

– Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
– För att de är smutsiga. Ta de gröna, de passar också bra till den där tröjan!

– Jag vågar inte gå själv på kalaset.
– Du kan ju ringa Emil och fråga om ni kan åka dit tillsammans. 

Rådgivningen sker förstås i allra största välmening – man vill ju bara hjälpa barnen. Icke desto mindre vill jag uppmuntra till utsläckning av den här reflexen. Kort sagt: skippa råden!

Barn behöver förståelse

Jag ser åtminstone två problem med att bemöta barnens problemformuleringar och oro med råd. För det första tror jag inte att råd är vad barnen vare sig behöver eller vill ha. Föreställ dig att du kommer hem från en slitig dag på jobbet, sjunker ner i soffan och utbrister: ”Jag är så less på mitt jobb!”. Din partner lyfter blicken från tidningen och svarar: ”Då tycker jag att du skall se dig om efter ett annat jobb”. Hur skulle du reagera? Jag gissar att du skulle bli lite besviken, kanske irriterad eller till om med arg? Tänka att din partner inte fattar ett dyft? För även om du ju faktiskt formulerade ett problem så efterfrågade du inte en lösning, eller hur? Jag gissar att det du primärt ville ha var förståelse? Omtanke och intresserad uppmärksamhet? Att partnern lade ner tidningen och sa: ”Det låter som du haft en jobbig dag? Berätta om den.” Möjligen skulle du senare på kvällen vara intresserad av att prata om vad du kan göra åt din jobbiga arbetssituation, men det är faktiskt inte alls säkert att du vill göra något åt den. Det som däremot är alldeles säkert är att du vill bli förstådd i hur jobbig den är för dig.

Jag tror att barnen är precis som vi vuxna. När de formulerar ett problem eller uttrycker oro är deras främsta längtan alltid att bli förstådda.

Jag tror att barnen är precis som vi vuxna. När de formulerar ett problem eller uttrycker oro är deras främsta längtan alltid att bli förstådda. Möjligen, men bara möjligen, vill de därefter också ha hjälp att formulera en lösning på problemet. Så när vuxna reflexmässigt bemöter barns problemformuleringar och barns oro med att spotta ur sig ett råd betyder det samtidigt att barnen inte får vad de behöver. De längtar efter förståelse, men får ett åtgärdsförslag.

Råd leder inte till målet

Det andra problemet med denna reflexmässiga rådgivning är att den motverkar det mål som de flesta vuxna har med sitt ledarskap: att barnet på sikt skall utvecklas till en självständig individ med självförtroende och tillit till sin egen förmåga att hantera problem och utmaningar. De allra flesta föräldrar och pedagoger som jag möter vill just detta: att barnen efterhand som de växer också skall bli mer självgående när det gäller att lösa sina problem. Jag tänker att det är något av en paradox att önska att barnet utvecklar egenskaper som dessa och samtidigt undanröja de lärtillfällen som livet erbjuder! Jag är övertygad om att det är när barnet själv får möta och hantera utmaningar som hennes självförtroende och tillit till sin egen förmåga växer. Inte när den vuxne föreslår lösningar åt henne. Varje gång det sker tror jag nämligen att barnet också hör budskapet bakom rådet: ”Jag vet bättre än du hur du bör lösa dina problem”. Det budskapet tror jag – om det upprepas många gånger – kan vara förgörande för barnets självförtroende och självtillit.

Vi behöver lyssna på barnen.

Hur kan man göra istället?

Om man nu inte vill ge barnet råd när hon berättar om sina problem, utan istället vill förmedla förståelse och samtidigt stötta henne i att lösa sina problem själv – hur gör man!? Jag brukar föreslå följande:

1. Empatiskt lyssnande
2. Lösningsfokuserade frågor
3. Uppföljande frågor

Det empatiska lyssnandet innebär, enkelt uttryckt, att man lyssnar bortom orden som barnet uttalar. Vilka känslor döljer sig bakom orden? Och vad är det som barnet försöker berätta att hon behöver? Istället för att svara på orden som barnet säger brukar jag säga att man kan tänka att man håller upp en spegel mot barnet, en spegel som reflekterar känslor och behov. Så istället för att sända ett eget budskap till barnet sänder den vuxne tillbaka barnets budskap till barnet, reducerat till känslor och behov (läs gärna mer om empatiskt lyssnande i artikeln Bortom orden finns känslor. Ser du dem?) . Här är exempel på hur den empatiskt lyssnande föräldern skulle kunna bemöta de uttalanden som inledde den här texten:

– Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar!
– Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?

– Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
– Jag fattar att du är besviken! Du vill verkligen ha på dig något som du känner dig snygg i, är det så?

– Jag vågar inte gå själv på kalaset.
– Är du orolig? Jag antar att du gärna vill känna dig trygg?

När den vuxne på det här sättet möter barnet med empati händer det många gånger att barnet säger ”ja, så är det” och sedan går sin väg. Den vuxne står förvånad kvar och ropar: ”men du kan väl inte gå nu? Vi har ju inte kommit fram till vad du skall göra!”. I det läget gäller det att komma ihåg vems problemet är, nämligen barnets. Om hon inte vill ha hjälp att formulera en åtgärdsplan så är det hennes val och knappast heller ett speciellt överraskande val. På samma sätt som du nöjer dig med att bli förstådd i din jobbiga arbetssituation, nöjer barnet sig många gånger med att bli förstådd i hur något känns för henne. Hennes primära längtan är förståelse, inte förslag på åtgärder.

Mitt råd: skippa råden! Lyssna istället på vad barnen känner och behöver och stötta dem i att hitta sina egna lösningar!

Men ibland kan man märka att barnet inte bara vill bli förstått, utan också ha hjälp att fundera kring en lösning på det som hon upplever som ett problem. I det läget är det dags för steg två: de lösningsfokuserade frågorna. I princip är det två frågor som man varvar:

– Vad kan du göra?
– Hur tror du att det blir om du gör så?

Här följer ett exempel på en dialog som inleds med empatiskt lyssnade och följs upp med lösningsfokuserade frågor:

– Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar.
– Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?
– Ja! Vet du, att igår sa hon att jag har killbaciller. Jag hatar när hon håller på sådär!
– Jag hajjar… Har du funderat på om du vill göra något åt att hon retar dig?
– Mm. Jag kan slå henne!
– Det skulle du förstås kunna göra. Vad tror du skulle hända om du gjorde det?
– Hon skulle antagligen slå mig tillbaka.
– Hur skulle det bli?
– Inte så bra…
– Nä… Vad mer skulle du kunna göra?
– Jag skulle kunna säga till fröken.
– Ja, det skulle du också kunna göra. Hur tror du att det skulle bli?
– Hon skulle nog säga till Amanda då!
– Hur skulle det bli om hon sa till Amanda?
– Skönt. Fast hon skulle kanske bli arg och reta mig ännu mer sen, när fröken inte var med…
– Finns det något mer du skulle kunna göra?
– Jag skulle kunna strunta i Amanda och bara leka med killarna i alla fall…
– Hur tror du att det skulle bli om du gjorde det?

Kanske kommer flickan i det här exemplet fram till vad hon vill göra eller så går hon sin väg mitt i lösningssamtalet och då gäller det, återigen, för den vuxne att hålla i minnet att det här är barnets problem och att beslutet om vad hon vill göra är hennes, inte den vuxnes. (Ja, det finns situationer där vi vuxna behöver gripa in och hjälpa barnen, även om de säger att de inte vill ha hjälp. Men med hänsyn till barnens integritet och vår egen önskan att stötta barnen i utvecklingen till självständiga individer menar jag att det finns anledning att tänka till både en och två gånger innan man som vuxen tar det steget.) Om barnet kommer fram till vad hon vill göra återstår det tredje steget i modellen: att följa upp. När barnet kommer hem på eftermiddagen frågar den vuxne: ”Berätta! Vad hände med Amanda och leken idag? Hur gjorde du?” Flickan kanske berättar att hon gjorde som hon tänkt och att det funkade bra eller så berättar hon att det inte alls blev som hon hoppats. I det senare fallet börjar den vuxnes arbete då om: först empatiskt lyssnade och därefter (om barnet vill) lösningsfokuserade frågor. Dagen därpå är det sedan dags för ny uppföljning.

För att sammanfatta …

Barn, precis som vuxna, vill bli förstådda – alltid. Vuxnas inbyggda rådgivningsreflex lägger hinder i vägen för förståelse. Den gynnar inte heller utvecklingen av självständiga barn med tillit till sin egen förmåga att lösa de problem och utmaningar som livet erbjuder – tvärtom. Mitt råd: skippa råden! Lyssna istället på vad barnen känner och behöver och stötta dem i att hitta sina egna lösningar!

Petra Krantz Lindgren. Foto: Caroline Andersson

Petra Krantz Lindgren är föreläsare och författare, och har bland annat skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”. Hon arbetar med föräldrar och pedagoger som vill utveckla sina relationer med barn, där grunden är ömsesidig respekt och samarbete. Hon är beteendevetare och har en grundutbildning i psykologi, samtal och kommunikation. Den här texten publicerades ursprungligen på hennes blogg.