EU-beslutet om att förbjuda tillverkning och försäljning av gummigranulat för konstgräsplaner – som vi berättade om förra veckan – förefaller både förhastat och överdrivet. Det finns nämligen inget givet ersättningsmaterial och det kommer att slå hårt mot fotbollen där man av klimatskäl är beroende av konstgräs.
Undersökningar visar att gummigranulatets gängse problembeskrivning är överskattad och bygger på gamla missuppfattningar. En bredare syn på konstgräsfenomenet säger dessutom att det är anläggningarna i sig som är problemet, en miljöbomb, eftersom konstgräsplanens olika beståndsdelar inte kan destrueras, bara till delar återvinnas.
Idén att återvinna gamla bildäck som gummigranulat föddes i USA. Till för drygt 30 år sedan brändes de eller användes som fyllmassa vid byggen. Nu blev de en komponent i den nya generationen av konstgräsplaner, som gick från de ökända nålfiltsmattorna till något som mera liknade naturgräs.
Trots det har EU förbjudit gummigranulat utan att det finns ett gångbart alternativ.
Framtiden verkade säkrad, både för gummiåteranvändare och för idrottare som behövde ett tåligt allvädersunderlag. Men mytbildningen kring det ”flyktiga granulatet” och det årliga behovet av tonvis med nytt ifyllnadsmaterial kom i vägen. Någon multiplicerade antalet planer med behovet och fick siffror på tusentals ton bara för Sverige. Larmklockorna talade om ökade halter av mikroplaster i havet och påverkan både på grundvattnet och människan. Det var i det stämningsläget som arbetet med att fasa ut granulatet, som nu resulterat i ett förbud, tog sin början och snart fick fäste på EU-nivå.
Men studien om Bergaviks IP i Kalmar (2019) säger att det med rätt åtgärder går att få ner granulatsvinnet till ett minimum. Spridningen var som störst när planen var ny. Men därefter kunde granulatfällor i dagvattenbrunnar fånga upp drygt 15 kg gummimaterial per år. Av det som ändå slank igenom av mikroplaster (0,1 kg/år) uppskattas cirka 10 procent vara granulat. Dessutom är gummit, som är tyngre än vatten, svårrörligt ute i det fria.
Myten om svinnet bottnar i en missuppfattning. Konstgräsplaner är inte underhållsfria. De ska med jämna mellanrum harvas (”fluffas”). Utan harvning packas granulatet samman, planen blir hårdare och stummare. Kommunalt har man i många fall låtit bli att harva eftersom man trott att garantin inte gäller om underlaget skadas på grund av felaktig harvning. I stället har man fyllt på några ton nytt granulat.
Fabrikanterna har samtidigt tagit intryck av larmen. Se på Tele2 Arena, där man inför årets säsong hade en ny fyllnadsblandning med sand som huvudbeståndsdel. Protester från spelarna, som drabbats av infekterade brännsår på grund av att sanden är för vass (vilket också skadar själva plastgräset), har lett till ett byte redan i sommar. Alternativet till sand för Tele2 är att – blanda i mera gummigranulat!
Organiska alternativ prövas (som krossade olivkärnor eller kork). Men de har det gemensamt att de inte fungerar i kalla Norden. De fryser i minusgrader, planerna kan inte användas året runt. När det töar bryts materialet ner. Det börjar damma och kan till och med mögla och bli vanskligt att andas in. Även här kommer de infekterade såren. Trots det har EU förbjudit gummigranulat utan att det finns ett gångbart alternativ.
Fabrikanterna av konstgräsplaner och ifyllnadsmaterial har dock en annan sak att tackla framöver. Nu måste man på allvar börja fundera över vad som ska hända med alla uttjänta anläggningar. I USA finns områden där gamla konstgräsplaner ligger i drivor efter att ha fraktats bort. Gummi är ett material som inte kan brytas ner och man behöver hitta ytterligare användningsområden för ”skrotet”.
Så vad blir lösningen? Troligen att till hög kostnad avskilja befintligt gummi och granulat från bland annat sand och sedan återanvända det i all evighet, i nya planer eller i andra produkter. Men då måste de regler EU nyligen antagit modifieras.
