Det är 70 år sedan John Hustons filmatisering av romanklassikern ”Moby Dick” hade premiär. Berättelsen lämpade sig väl för det gamla Hollywood, som karakteriserades av sin säregna dramatik. Mitt i äventyret är filmen också en symbolisk historia om människans otillräcklighet och naturens storhet.
Vissa berättelser blir vi aldrig riktigt klara med, eftersom de är lika givna som undflyende. Herman Melvilles roman ”Moby Dick” från 1851 är ett exempel på en sådan berättelse; på ett plan en enkel äventyrshistoria och på ett annat en allegorisk skildring av människans relation till såväl Gud som civilisationen. Det är därför inte att undra på att den har filmatiserats många gånger. Ingen version har blivit så berömd som John Hustons från 1956. Romanen är en urbild av den amerikanska 1800-talsandan, och det som brukar benämnas ”det gamla Hollywood” är i sin tur en karakteristik av det amerikanska 1900-talet. Korsningen mellan en litterär och en filmisk epok hade inte kunnat vara mer passande.
Att filmatisera denna roman är ingen enkel sak. Den har en konkret dimension som lämpar sig för film, och som består av själva äventyret, men också en mer filosofisk del som blir till av romanjagets reflektioner. Den sistnämnda aspekten har inte fått särskilt stort utrymme i Hustons filmatisering. Äventyret är däremot mer episkt än i romanen, med för sin tid imponerande effekter och musik som är öronbedövande dramatisk.
